Ännu ett spännande jobb

Nu sitter jag i Fiolen, ett elevrumshus på Framnäs folkhögskola och försöker smälta lite saker. Framförallt att jag har fått ett välbetalt jobb i Symfoniorkstern för en uppsättning nästa vecka fram till 17 nov...! Bloggoperan behövde en till fiol helt enkelt och jag blev rekommenderad. Jag som är världens mest plikskyldiga person som inte vill stöta mig med någon blev ändå kluven när det kommer att sno massor av tid från Maxi. De ringde därifrån idag och lät inte supertrevliga när dom hörde att jag var på väg till orkesterläger i Pite. Den världen förstås inte riktigt där... Det var lönehelg och massor av folk och jag hade fått jobba ikväll och imorgon. Surt faktiskt när repen var rätt jättetråkiga. Men Micke fick bli min terapeut och det slutade med att jag ska försöka jobba lite parallellt ändå och tog jobbet på operan. Något annat hade ju varit idiotiskt.

Det är så mycket som har hänt i höst som jag aldrig trodde att jag skulle testa eller vara med om. Och som vanligt kör det ihop sig och krockar för mig till slut.. Jag som skulle ta det lugnt och gotta mig i trygghetszonen en termin till =) Men jag är samtidigt så otroligt glad och tacksam för alla chanser jag har fått. Det är så nyttigt att prova på nya saker och jag har blivit bättre på att både tacka ja till saker jag inte varit säker på att klara och av, och att tacka nej till saker jag inte vill.

Ännu en lycklig dag

Efter en halvdålig natt och en tidig morgon var jag installerad på Maxi med min guide Jenny. Och jag har verkligen haft en helt sjukt bra dag!! Supermånga trevliga arbetskamrater, en kassa full av sifferkoder där simultanförmågan sattes på höga prov, och en självscanningskassa som jag klarade av själv till slut. Det finns ett ganska nedlåtande uttryck som handlar om att "sluta sina dagar som kassörska på Ica". Sanningen är att det jobbet är en real brainer och kräver massor med koncentration. Men det är en mycket mer trivsam arbetsplats än förskolan som faktiskt inte alls är trivsam. Mina barntimmebarn är A-laget när det gäller barn, annars håller jag mig nog till äldre människor i framtiden.

Så hade man genomfört en fikaförsäljning med RUT och en Musiksällskapskonsert på samma dag. Kl. 10 satte RUT igång med fikat som skulle säljas efter familjegudstjänsten i stadskyrkan. Kl. 12 blev det Invasion av barnfamiljer som skulle ha korvar, mackor och muffins. Helst alla på samma gång. Men det var roligt stressigt och allt löste sig till slut tack vare mina sweetie-föräldrar. Jag skar mig dock på en korv-konservburk ganska big time och höll på att tappa stråken på genrepet kl. 13.

I morse vaknade jag rätt nervös och opeppad på hela dagen. Efter genrepet kände jag mig istället väldigt harmonisk och laddad. Väntade bara på den riktiga nervositeten att slå in. Den som har gjort att jag dragit mig de senaste åren från att spela solo. Som bara har fått mig att må dåligt. Vart var den ikväll? Den kom aldrig! Det är jag mest nöjd över, förutom att min spelinsats också gick rätt bra. Visst var jag lite skakig på solona på Strauss ibland men jag tappade aldrig koncepten och framförallt så slutade jag aldrig tycka det var roligt! En stor anledning till det var kanske all pepp, stöd och uppmuntran jag har fått från orkester, dirigent och proffsmusiker som har fått mig att lita på min egen förmåga. Det var en helt underbar känsla. Jag är så tacksam och det är så viktigt att berömma människor. Jag tänker på det ofta. Man kan verkligen lyfta människor genom det. Efter konserten kände jag mig lyckligare än vad jag gjort på väldigt länge.

Imorgon ska jag introduceras på Maxi, sedan förskola och sedan RUT-ledarutbildning. Kan bli en rätt bra dag tror jag :) Om jag bara kan sova efter den här...

Det går en låt på radion just nu som Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer sjunger som heter "Du som tog mitt hjärta". Jag brukar inte bli rörd av låtar, särskilt inte de som går på radion. Dock finns det en strof i den låten som verkligen tar tag i mig och ger mig gråtklump i halsen. Inte för att jag känner igen mig och för att jag är i den situationen, utan bara för att jag känner hur smärtsamt det måste vara att känna så. Strofen är så här: "..och jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs." Med melodi till går den rakt in.

Djurvänner

Mina söta djur har en ovanlig vänskap, och ibland är den riktigt fin.

Hockeyskadad Magdalena..?

Godkväll världen! Jag har genomgått en anställningsintervju och har fått jobb! Nu har jag tre arbetsplatser!! En församling, en förskola och ett Ica Maxi. Det är nice, jag kommer att kunna jobba mycket fram till jul ser det ut som. Jag lyckades!

Anställningsintervjun blev inte som jag hade tänkt mig riktigt. Den tog 25 minuter och två frågor handlade om mig som person: 1. Berätta kort om dig själv (Magdalena babblar på...) 2. Hur skulle någon annan beskriva dig? (Magdalena babblar på...) Sedan handlade intervjun om hur FRUKTANSVÄRT mycket jag har på fritiden. Hur blev det så? Varför blir jag alltid stämplad som en person som alltid har massor att göra? Det är ju inte så! Insinuerar jag att jag är sjukt upptagen helt omedvetet? Det blev till slut lite komiskt. Något som dock var väldigt komiskt på riktigt var frågan som kom mitt i hela alltet. "Du sa att du spelar hockey, har du blivit skadad någon gång? Och har du några allergier?" Det enda som föranledde den frågan var att jag slapp ur mig i förbifarten att jag gillar att spela landhockey på vintern. Haha.. Av alla frågor i världen som kunde ställas på intervjun hade jag aldrig gissat på den. Idag ringde de i alla fall och tyckte det hade gått jättebra på intervjun. Dock är de ju medvetna om att jag har MÅNGA järn i elden, men att de gärna skulle se att jag ville jobba det jag kunde.. Ja, Ica Maxi, det ska jag göra.

Stockholm (Sanna) i mitt hjärta

Nu är jag väldigt lyckligt hemkommen efter en perfekt och lycklig vistelse i Sthlm hos min vän Sanna. Vi har haft så fruktansvärt roligt och vilsamt tillsammans. Efter att ha åkt nattbuss till Sthlm och steg in på Cityterminalen kom jag på att jag aldrig rest själv till huvudstaden förut. Men allt löste sig, jag kom mig fram till Sannas Kulturrama, var med på en teorilektion och fick sedan se Huddinge i all sin prakt. På kvällen satte vi oss på ett café i stan och pratade om allt som ska pratas om. En rolig grej hände den kvällen på stan när det kom en kille och frågade oss om vi rökte. Sanna säger som man normalt skulle säga om man inte rökte: "Nej." Jag går utanför mig själv, blir lite överambitiös och säger med stark röst: "Nej, Faktiskt inte!" Precis som att det var konstigt att jag och Sanna inte rökte denna fredagkväll i Stockholm. Jag vet inte om det var after-eightlatten eller vad det var. På lördagen vaknade jag väldigt lycklig och uttryckte en önskan om att få höra Jill Johnsons version av Vilken härlig dag alldeles yrvaken. Sedan var det en shoppingtur på fem timmar innan vi började förbereda oss för kvällspasset. Vi lagade god mat och skulle dricka vin till. Jag ska korka upp vinet men vrider av handtaget, vi försöker dra ut korken med en skiftnyckel men får till sist ge upp. Ingen granne var hemma alternativt inte hade en vinöppnare. Efter middagen tog vi oss ut till Lidingö och var på Sofias inflyttningsfest i sitt vegankollektiv. Trevliga människor och en desperat tysk. Vi for dock hem ganska tidigt och åt chips och drack te innan det var dags att lägga sig för att åka hem på förmiddagen idag. Tack för 34:e gången Sanna för helgen och för att du finns.

På onsdag ska jag på anställningsintervju för kassajobb på Ica Maxi. Tjoho. Till veckan ska jag även jobba två dagar på förskola på Ersboda. Sedan ska jag också försöka öva och bli inspirerad inför konserten på söndag.

Livet rullar på

Det bästa som finns är att få komma hem efter någonting som varit energikrävande och lite gruvsamt och bara lägga sig i soffan och zappa sig fram till slökänslan. Precis det fick jag göra idag efter att ha haft en full dag av idrottslektioner. Ris och ros får jag ge mig själv och eleverna, men lektionerna hade iaf en början, en mitten och ett slut. Då får jag vara nöjd. Jag är också glad över att jag kunde få de flesta klasserna att skratta. Med mig, inte åt mig de allra flesta gångerna :) Sedan var det underbart att få sitta i personalrummet och få luncha med mina gamla lärare. Hela gymnasiet hade jag en längtan att göra just det, få vara en av dem, haha. Man kanske skulle bli lärare ändå.

I måndagskväll snackade jag på orkestern med en kvinna som jag visste kom från Australien. En tanke slog mig att hon kanske kom från Melbourne och att hon i så fall kanske haft lite kontakt med den svenska kyrkan. Vi hamnade med varann i pausen och ja, hon var från Melbourne. Jag sa något patetiskt om hur gärna jag skulle vilja jobba i en svensk kyrka i ett engelskspråkigt land och frågade om hon visste något om den svenska kyrkan där. Well, hennes man satt tydligen i......KYRKORÅDET i svenska kyrkan i Melbourne. Han kom sedan och hämtade henne när orkestern var slut och han skulle vidarebefordra mig och jag fick erbjudande om att få bo hos dem i Melbourne tills jag hittar eget boende. Vad är oddsen?

Nu ska jag söka kurser inför våren, sen blir det Sex and the city.

Nytt jobb, nya erfarenheter

Så hade man kastats ner i en het gryta som kallas Midgårdsskolans gympasal. Jag fick förfrågan förra veckan om att idrottsvicka i 4 klasser på onsdag. Men igår, medan jag jobbade med min barntimmegrupp ringde de från Midgård och behövde vikare redan 2 timmar senare. Jag som alltid vill planera mig till kontroll fick då bara rafsa ihop en lektion och köra. Det gick helt okej även om klassen var av den här typen: "Kan vi inte göra så här istället?" "Är det inte bättre att göra så här?" Mitt kondition/styrkapass blev ingen riktig höjdare, men klasser är ju väldigt olika och saker som inte funkar i en klass, kan funka hur bra som helst i en annan. Idag har jag haft två lektioner till. Första lektionen var elevledd boxercise som jag kopierade och körde på nästa lektion med musiktvåorna. Otippat att vi skulle träffas igen i det sammanhanget... Min kropp är dock alldeles slut! Det är tydligen bäst träning att vara idrottslärare. Då spelar det ingen roll att man är på Iksu och svettas 4 ggr i veckan. Varje lektion lär man sig något och jag intalar mig själv att detta är något helt nytt och att man inte måste vara bra direkt. Det går rätt bra faktiskt. Jag är i alla fall en erfarenhet rikare.

Jag vet vad jag ska göra på torsdag när allt jobb är slut. Bränna Lauryn Hill och sedan lägga mig i soffan och se Sex and the city.

Igår på orkestern höll jag på att flyta ut i en pöl av ångest. Det kändes så fruktansvärt oöverstigligt med konserten den 21:a. Hur mycket jag än övar verkar ändå inte allt sätta sig. Får jag bara lite press på mig tappar jag hur mycket som helst. Hjälp.

Jahapp

Då skulle man bli kulturvetare, flytta till Stockholm och bli aerobicsinstruktör.

Viktiga saker

Ikväll var det årsmöte för orkestern jag spelar med i. I styrelsen ingår 12 personer. Två av dessa är kvinnor. Sekreteraren tog upp att valberedningen kunde ta i beaktning att det är så könsensidigt. Direkt blir hon avbryten av Herr Ordförande som säger "Dra fram kvinnonamn, det är det du vill!" Sekreteraren fortsatte och sa att det bara var en grej att tänka på, varefter en annan styrelsemedlem säger med stark röst om den kvinnliga sekreteraren "Ja, hon har det inte lätt i styrelsen!". Suck suck suck. Direkt när ämnet togs upp blev det lite nervös och spänd stämning i rummet. Varför då? Jag tror att det delvis handlar om att folk i allmänhet är liiiivrädda för något som liknar kvotering av kvinnor. Även när man bara har det i tanken och inte som en arbetsplan. Det ligger rotat i en tanke om att det som vi har nu är naturligt. Faktumet att det naturliga är stor övervikt av män förklarar vi med biologiska skäl. Män är nog helt enkelt mer för att engagera sig i styrelser i föreningar. Eller, män är kanske till och med bättre på att ingå i styrelser, medan kvinnor sjäälvklart är bättre på andra saker. Fortsätter vi att underkasta oss de biologiska förklaringarna kommer vårt samhälle aldrig att sluta diskriminera kvinnor som grupp. Vårt samhälle kommer heller aldrig att sluta kvotera in män i styrelser. Det gäller att aktivt kämpa för att inte se saker som de är nu som naturliga och självklara. Det gäller att aldrig acceptera saker som de är och det kräver mod. Jag hoppas att jag ska få mer och mer av det.

Såg en dokumentär om kvinnlig könsstympning idag och jag säger som Klara. Jag trodde inte att ett barn kunde skrika så. Det är helt enkelt ett fruktansvärt övergrepp på kvinnors mänskliga rättigheter som drabbar flera tusen, om dagen. Förutom alla sjukdomar så dör kvinnor runtom i världen av tre helt andra anledningar år 2007: 1. Selektiv abort/spädbarnsmord på flickor. Underskottet i Asien är 100 miljoner. Om tio år kommer det att finnas ett överskott på 20 miljoner giftasvuxna män i Kina. Kinas regering har dock påbörjat en kampanj som kallas "Älska flickor" där familjer som väljer att föda döttrar får ett hus. 2. Hedersmord. Uppskattningsvis dödas 5000 kvinnor varje år för att de pratat med grannpojken, blivit tillsammans med en ej godkänd kille eller blivit våldtagen - dragit skam över familjen. 3. Könsstympning. Alltifrån att förstöra klitorisen till att skära bort rubbet av blygdläppar och klitoris och sy igen. Sedan sprätta upp innan bröllopet och sy igen. Sedan sprätta upp innan en förlossning och sedan sy igen. Ja, ni fattar hur otroligt vidrigt det är. En femtedel av alla kvinnor som blir könsstympade dör vid ingreppet. Sedan är dödssiffran stor även vid senare komplikationer.

Om ni inte har lust att stödja Rosa bandet eller något annat viktigt projekt just nu. Gå in på www.fistulasjukhuset.se. Ett unikt sjukhus i Etiopien som opererar könsstympade kvinnor.

Ska man ut i världen kanske och försöka rädda den? Tål att tänkas på.