Hemma.

Jag är hemma. Höjden av trygghet är att gå på den fula och tråkiga gågatan. Det är helt speciellt att cykla runt i en stad där hus på hus, plats på plats har en historia. Och som vanligt fattar man storheten först när man har lämnat det. Och kanske just därför.

Cykelklant och bryggidyll

Jag vet inte om det är vanligt, men jag blir verkligen ofta tillrättavisad när jag cyklar av andra cyklister. Visst, jag kan ofta cykla som en sådan cyklist jag själv gnisslar tänder åt när jag kör bil, lite reclaim-the-street-cykling. Men på senare tid har jag verkligen försökt ta åt mig av kritiken och börja vifta när jag svänger och såna grejer. Det var tydligen inte nog för en annan sur tant (ja, det är nästan bara medelålders/gamla tanter som säger åt mig) tyckte idag igen att jag cyklade som en klant. Jag har länge tänkt att "jag kan väl inte vara sämre än nån annan", men nu börjar jag ju undra. Eller så ser jag ut som en sån man kan fräsa åt. Det är oxå intressant hur snabbt dessa människor får mål i mun. Jag har inte en rapp käft, så jag fattar inte hur man bara kan får ur sig en harang utan betänketid. De verkar heller inte vara inne i tankar som avbryts av ett störande moment (jag), utan mer på sin vakt. Och varför är det så många äldre kvinnor? Jag vill inte ursäkta mitt eget beteende, men de verkar vara så bittra. Och efter att ha läst Bitterfittan har jag ju fattat att jag oxå är det, med hög risk att få "rynkig panna i förtid" - citat LärarKarin. Men jag skulle inte vilja växa upp och bli så besviken över livsvalen, äktenskapet eller vad det nu kan vara, att jag med gäll röst gnäller på någon som är cyklar på fel sida. Vad göra? Ja, läsa på bryggor tror jag är en bra början. Det började jag med i veckan.

Jag var med i en "art-survey" på bryggan idag. Två unga människor från USA var i Sverige genom en kristen organisation som höll på att göra en undersökning bland svenskar om spiritualitet och andlighet. Det utvecklades till ett fint samtal om tro och tvivel. Och jag fick flash-backs till när jag var i USA 06 och varför jag efter den bestämde mig för att någon gång bo i det landet - det är så otroligt lätt att prata med dem! Ibland får man känslan av mycket snack och lite annat, men tacka vet jag det före människor som snålar med respons, de blir jag alltid skeptiska mot.

Livets lätthet

Den här veckan har vigts till att skriva uppsats och jag har återigen blivit irriterad på mig själv att jag inte har längre framförhållning. Jag blir så otålig att få ner saker på pappaer att jag inte planerar någonting innan. Varför jag fortsätter så, är väl för att det alltid har slutat ovanför vattenytan ändå. Nu är det snart klart, bara en pretentiös slutdiskussion á la Magdalena med en sentimental knorr på slutet kvar. Klart å betart! Uppsatsen för er som inte vet om det har handlat om att skriva om ett tänkt fältarbete som antropolog. Jag valde det sociala sammanhanget i församlingen Sankt Ansgar som även har hand om studentboendet jag bor i här i Uppsala.

Började i en paus i pluggandet idag läsa boken "Väder, vind och livets allvar" av Tomas Sjödin och Martin Lönnebo. Det blev en så fantastiskt välbehövlig kontrast till det jag höll på med i uppsatsen - sitta och komplicera, konkretisera och kritiskt tänkande. Istället fick jag läsa om livet ur en helt annan synvinkel. Det är svårt att beskriva, men läsningen gjorde att hela livet kändes okomplicerat helt plötsligt. Hur det lilla i livet visar på det stora, om livets allvar och lätthet på samma gång. "..och om man blir så vuxen och klok att man inte förundras är man nästan död. Och inte behöver man vara dum heller för att vara tacksam" - Martin Lönnebo.

Bitterfittan

Min gamla lärare och mentor Karin tipsade mig för ett tag sen om "Bitterfittan", en bok skriven av journalisten Maria Sveland. Hon skrev att jag bara var tvungen att läsa den för att "jag slog igen boken och skrek AMEN, när jag läst klart den!". Och jag kan bara instämma. Det är nog den mest genialiskt skrivna boken om feminism jag läst. Framförallt blir den så bra för att den lägger fram alla dolda strukturer som finns i "världens mest jämställda land" som pekar mot att någonting fortfarande är fruktansvärt fel. Många händelser jag varit med om som jag inte öppet skulle våga dra några höga växlar på, drar hon istället till sin spets och visar att det inte bara var "feministisk övertolkning" jag höll på med på min kammare. Man varvar med att stampa hårt av ilska, skratta, nicka och spärra upp ögonen. Men framförallt blir man ledsen över att jämställdheten inte har kommit längre. Vi luras lätt att tro det, vilket ju är en taktik för att behålla saker som de är. Men vägen ut är att bli medveten! Läs den!

Bilder från götet

Årets första dopp!

Jag, Martin och Mikael ligger på transportfärjan till Koster.

Mikael inviger "Elvis" på Koster.

Jag och Klurris satt och pratade om livets väsentligheter.

På söndagen hjälpte jag till med Mikaels fantastiskt gamla och fantastiskt charmiga kör.

Hemma bra men borta bäst

Det kan bero på att jag klev 04.30 imorse och att jag har en uppsats att skriva på 5 dar, men det var inte speciellt party att komma hem efter en helg i Göteborg. Korridoren luktade illa och allt såg ganska grått ut. Med andra ord blev det en lyckad helg i götet. Med flygelinvigningsturné i skärgården, träffar med fina människor och det allmänna luft- och miljöombytet hade inte Uppsala så mycket att kontra med. Man börjar fundera på vad man egentligen har här att göra och andra tråkiga och ovärda bryderier. Så vad göra? Jo, man börjar virka på sin korg, köpa mat man tycker är god, och skjuter upp uppsatsen ett tag till. Jag som skulle magplaska och få G efter gymnasiet? Kanske måste överväga att sätta den planen i verket någon gång.

Studie på bibblan

Idag har det varit en sån dag där man aldrig blir mätt! Jag har ätit och ätit och ätit och ätit. Fullständigt utan botten. Och inte en motionsrunda har det varit heller. Jag älskar mat, men jag kan ibland få sån läskig aptit...

Jag gjorde även en observationsuppgift till min kurs idag. Satt en timme i tidnings- och tidskriftsrummet på Stadsbibblan och iakttog och reflekterade. Var tveksam till om jag verkligen kunde få ihop tillräckligt med data men det räckte och blev över! Det är coolt hur mycket det finns att gräva i och analysera i varje sammanhang där människor, frivilligt eller ofrivilligt är på samma ställe. Det visade sig finnas massor att anteckna och fundera över. Men det som var mest intressant var de tre pojkar i 12-årsåldern som kom och inte följde normerna, vilket betyder snackade högt, prasslade, snubblade över stolarna. De blev tillsagda efter ett tag och trots lite protester blev de till slut tysta. En stund senare klapprar det in tre tanter som pratar högt och verkar bry sig lika lite om att bevara tystnaden som killarna i början, Direkt är två av killarna på hugget, tittar upp och ser lite störda och förnärmade ut. De hade minsann rättat in sig i ledet, nu började de själva vakta det "rätta" beteendet och tillrättavisa de som inte följde mallen. Intressant hur snabbt det gick.