Hemma.

Jag är hemma. Höjden av trygghet är att gå på den fula och tråkiga gågatan. Det är helt speciellt att cykla runt i en stad där hus på hus, plats på plats har en historia. Och som vanligt fattar man storheten först när man har lämnat det. Och kanske just därför.

Cykelklant och bryggidyll

Jag vet inte om det är vanligt, men jag blir verkligen ofta tillrättavisad när jag cyklar av andra cyklister. Visst, jag kan ofta cykla som en sådan cyklist jag själv gnisslar tänder åt när jag kör bil, lite reclaim-the-street-cykling. Men på senare tid har jag verkligen försökt ta åt mig av kritiken och börja vifta när jag svänger och såna grejer. Det var tydligen inte nog för en annan sur tant (ja, det är nästan bara medelålders/gamla tanter som säger åt mig) tyckte idag igen att jag cyklade som en klant. Jag har länge tänkt att "jag kan väl inte vara sämre än nån annan", men nu börjar jag ju undra. Eller så ser jag ut som en sån man kan fräsa åt. Det är oxå intressant hur snabbt dessa människor får mål i mun. Jag har inte en rapp käft, så jag fattar inte hur man bara kan får ur sig en harang utan betänketid. De verkar heller inte vara inne i tankar som avbryts av ett störande moment (jag), utan mer på sin vakt. Och varför är det så många äldre kvinnor? Jag vill inte ursäkta mitt eget beteende, men de verkar vara så bittra. Och efter att ha läst Bitterfittan har jag ju fattat att jag oxå är det, med hög risk att få "rynkig panna i förtid" - citat LärarKarin. Men jag skulle inte vilja växa upp och bli så besviken över livsvalen, äktenskapet eller vad det nu kan vara, att jag med gäll röst gnäller på någon som är cyklar på fel sida. Vad göra? Ja, läsa på bryggor tror jag är en bra början. Det började jag med i veckan.

Jag var med i en "art-survey" på bryggan idag. Två unga människor från USA var i Sverige genom en kristen organisation som höll på att göra en undersökning bland svenskar om spiritualitet och andlighet. Det utvecklades till ett fint samtal om tro och tvivel. Och jag fick flash-backs till när jag var i USA 06 och varför jag efter den bestämde mig för att någon gång bo i det landet - det är så otroligt lätt att prata med dem! Ibland får man känslan av mycket snack och lite annat, men tacka vet jag det före människor som snålar med respons, de blir jag alltid skeptiska mot.

Livets lätthet

Den här veckan har vigts till att skriva uppsats och jag har återigen blivit irriterad på mig själv att jag inte har längre framförhållning. Jag blir så otålig att få ner saker på pappaer att jag inte planerar någonting innan. Varför jag fortsätter så, är väl för att det alltid har slutat ovanför vattenytan ändå. Nu är det snart klart, bara en pretentiös slutdiskussion á la Magdalena med en sentimental knorr på slutet kvar. Klart å betart! Uppsatsen för er som inte vet om det har handlat om att skriva om ett tänkt fältarbete som antropolog. Jag valde det sociala sammanhanget i församlingen Sankt Ansgar som även har hand om studentboendet jag bor i här i Uppsala.

Började i en paus i pluggandet idag läsa boken "Väder, vind och livets allvar" av Tomas Sjödin och Martin Lönnebo. Det blev en så fantastiskt välbehövlig kontrast till det jag höll på med i uppsatsen - sitta och komplicera, konkretisera och kritiskt tänkande. Istället fick jag läsa om livet ur en helt annan synvinkel. Det är svårt att beskriva, men läsningen gjorde att hela livet kändes okomplicerat helt plötsligt. Hur det lilla i livet visar på det stora, om livets allvar och lätthet på samma gång. "..och om man blir så vuxen och klok att man inte förundras är man nästan död. Och inte behöver man vara dum heller för att vara tacksam" - Martin Lönnebo.

Bitterfittan

Min gamla lärare och mentor Karin tipsade mig för ett tag sen om "Bitterfittan", en bok skriven av journalisten Maria Sveland. Hon skrev att jag bara var tvungen att läsa den för att "jag slog igen boken och skrek AMEN, när jag läst klart den!". Och jag kan bara instämma. Det är nog den mest genialiskt skrivna boken om feminism jag läst. Framförallt blir den så bra för att den lägger fram alla dolda strukturer som finns i "världens mest jämställda land" som pekar mot att någonting fortfarande är fruktansvärt fel. Många händelser jag varit med om som jag inte öppet skulle våga dra några höga växlar på, drar hon istället till sin spets och visar att det inte bara var "feministisk övertolkning" jag höll på med på min kammare. Man varvar med att stampa hårt av ilska, skratta, nicka och spärra upp ögonen. Men framförallt blir man ledsen över att jämställdheten inte har kommit längre. Vi luras lätt att tro det, vilket ju är en taktik för att behålla saker som de är. Men vägen ut är att bli medveten! Läs den!

Bilder från götet

Årets första dopp!

Jag, Martin och Mikael ligger på transportfärjan till Koster.

Mikael inviger "Elvis" på Koster.

Jag och Klurris satt och pratade om livets väsentligheter.

På söndagen hjälpte jag till med Mikaels fantastiskt gamla och fantastiskt charmiga kör.

Hemma bra men borta bäst

Det kan bero på att jag klev 04.30 imorse och att jag har en uppsats att skriva på 5 dar, men det var inte speciellt party att komma hem efter en helg i Göteborg. Korridoren luktade illa och allt såg ganska grått ut. Med andra ord blev det en lyckad helg i götet. Med flygelinvigningsturné i skärgården, träffar med fina människor och det allmänna luft- och miljöombytet hade inte Uppsala så mycket att kontra med. Man börjar fundera på vad man egentligen har här att göra och andra tråkiga och ovärda bryderier. Så vad göra? Jo, man börjar virka på sin korg, köpa mat man tycker är god, och skjuter upp uppsatsen ett tag till. Jag som skulle magplaska och få G efter gymnasiet? Kanske måste överväga att sätta den planen i verket någon gång.

Studie på bibblan

Idag har det varit en sån dag där man aldrig blir mätt! Jag har ätit och ätit och ätit och ätit. Fullständigt utan botten. Och inte en motionsrunda har det varit heller. Jag älskar mat, men jag kan ibland få sån läskig aptit...

Jag gjorde även en observationsuppgift till min kurs idag. Satt en timme i tidnings- och tidskriftsrummet på Stadsbibblan och iakttog och reflekterade. Var tveksam till om jag verkligen kunde få ihop tillräckligt med data men det räckte och blev över! Det är coolt hur mycket det finns att gräva i och analysera i varje sammanhang där människor, frivilligt eller ofrivilligt är på samma ställe. Det visade sig finnas massor att anteckna och fundera över. Men det som var mest intressant var de tre pojkar i 12-årsåldern som kom och inte följde normerna, vilket betyder snackade högt, prasslade, snubblade över stolarna. De blev tillsagda efter ett tag och trots lite protester blev de till slut tysta. En stund senare klapprar det in tre tanter som pratar högt och verkar bry sig lika lite om att bevara tystnaden som killarna i början, Direkt är två av killarna på hugget, tittar upp och ser lite störda och förnärmade ut. De hade minsann rättat in sig i ledet, nu började de själva vakta det "rätta" beteendet och tillrättavisa de som inte följde mallen. Intressant hur snabbt det gick.

Ut ur serieträsket

Nu har jag plöjt mig hela vägen genom säsongerna av Sex and the city. Liksom i söndags när jag bölade otröstligt åt de sista avsnitten av Klass 9A, blev jag rörd även av upplösningen av Sex. Har inte varit så blödig förut, så jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är lite småtrevligt att inte känna sig helt stone cold. Det jag berörs av mest är när människor skiljs åt eller återförenas har jag upptäckt. Det är vackert på något sätt. Hursomhelst är Sex and the city en mer briljant serie än jag först tyckte. Den visar på kvinnor som väljer att leva sina liv som dem vill och är fullständigt lojala mot varandra. Men i intervjuerna inför filmen får de hela tiden argumentera för varför serien inte bara handlar om "sex, män, kläder och skor". Folk är idioter.

Eco

Nyhetsmorgon är ju fantastiskt. Särskilt på söndagar på tv4 med Tilde. På vardagar ser jag hellre på svt. Byter till fyran bara för att få skratta hur programledarna (varför är dom 2?!) pratar i mun på varandra och hur svinigt särskilt Steffo kan bete sig. Det blir nästan samma sak som att titta på Morgonsoffan med Mede och Batra.

Fick imorse ännu ett bra miljötips. Vin från Italien fraktas med tåg istället för lastbil, hur bra som helst!

Kom igen, gubbar!

Nu med två enorma naturkatastrofer på kort tid och med vetskapen om att miljöförstöring är en stor bidragande faktor till sådana händelser, borde det bara vara de mest bottenlösa idioterna som inte gör nåt aktivt för att minska sin miljöpåverkan. Hoppas man i alla fall.

Dagens miljötips: Avsäg dig onödiga plastpåsar som erbjuds på alla affärer. Många affärer stoppar automatiskt ner vad det än är man har köpt i en påse, men som svensk kan det vara bra att träna på att vara lite besvärlig.

Det är tråkigt. Jag känner nästan ingen i Uppsala som är intresserad av att se hockeyn. Jag är absolut ingen fan av killar som pucklar på varann och som ursäktas med de allra mest machoindoktrinerade kommentarer och som gör mål som man förstår först när kommentatorerna ropar ut dem. Men är det VM så väcks intresset likafullt. Sen får man väl bara skratta åt hur rösterna går upp i falsett och byxorna nästan väts, när det är en kille som "offrar sig och mejar ner motståndaren." Åh, vad jag skulle vilja göra ett fältarbete i ett hockeysammanhang. På tal om sport och manlighet, läs: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/asapetersen/article559717.ab

Ingen riktig skogsmulle

Idag sprang jag vilse i stadsskogen. På riktigt. Big time. Jag har virrat i skogen förut men denna gången slår allt! En sak ska man ha klart för sig i livet och på joggingturen: Man kan inte springa ifrån sina problem!! Hjärnan funkar inte lika bra medan man springer. Jag tänkte vara borta i 40 minuter. Kom hem efter 1 timme och 30 minuter. Det kändes som att jag var halvvägs till Stockholm. I efterhand finns det många detaljer jag kunde ha ändrat på under turen, men det var så tröstlöst! Sprang i början förbi ett gäng dagisbarn med fröken i skogen som lärde ut väderstreck. Borde kanske ha joinat dem och lärt mig ett och annat värdefullt. Kallt och ruggigt var det också. Min räddning blev en bussgata som jag kunde följa. Nästa gång tar jag banne mig med mig busskortet.

Tråkonsdagar

Åh. Onsdagar kan bli så fruuuuuktansvärt tråkiga. Jag är nämligen ledig. Eller har en föreläsningsfri dag heter det väl. Till skillnad från många andra. Och jag har inte uthållighet nog att läsa kurslitteratur en hel dag så vad gör jag? Ibland absolut ingenting. Eller det gör jag väl. Men sitter jag inte på Ekonomikum är jag hemma i mitt 14 kvadratsrum och hur mycket nytta man än gör i sitt rum får man ändå klaustrofobi efter ett tag. Och det är så tyyyst!! I en livlös korridor händer inte mycket kul heller. Och problemet är att när jag väl har blivit uttråkad blir jag oxå helt asocial. Men nu kände jag helt plötsligt hur mina problem blev väldigt små. Barnmorskorna började på tv. Man får se en barnmorska som svarar i telefon och säger "Kommer du att dö? Nä, Liselott, det tror jag inte". Haha, men tänk situationen.. När jag ser förlossningar blir jag ibland arg på hela skapelsen. Vad har vi gjort för att förtjäna det där? Barnmorskorna är trots allt hjältar utöver det vanliga.

Sex and the Stockholm

Jag är fast. Ännu en gång. I Sex and the city. Liksom min andra favorittv-serie (D-H) innehåller den intressant nog fyra kvinnliga huvudroller där alla representerar en "kvinno-typ" och de olika personligheterna bildar någon slags enhet. Detta händer intressant nog aldrig manliga tv-seriekaraktärer. De gamla kvinnourtyperna "horan" och "madonnan" har utökats till "den pryda", "den sexgalna", "den karriärslystna" och ett par till. Det verkar vara nödvändigt att sätta in kvinnor i en specifik roll i serier i allmänhet. Kanske för att folk ska veta var de har dom. Jag tänker dock inte göra misstaget att klumpa ihop två kvinnodominerade saker med varandra, bara för det faktumet. Serierna är trots allt väldigt olika och Sex and the city fungerar just nu som den bästa fixen efter en löptur, under måltider, innan John Blund, mellan två kapitel. Man skulle kunna tänka sig att jag skulle gilla serien extra mycket just nu eftersom jag har planer på att göra New York ordentligt inom en rätt snar framtid förhoppningsvis. Att jag skulle drömma mig bort till ett liv där jag är så perfekt, cool, framgångsrik som bara jag skulle kunna vara (!). Ett sånt ideal tror jag alltid att det finns när man har tankar på att flytta någonstans där man aldrig varit förut, men fortfarande är min största romantiseringsstad - Stockholm. Där bor jag i en ljus, fin lägenhet med Mannen I Mitt Liv, joggar i Tantolunden, spelar kubb i diverse parker med alla våra kompisar. Kompisar som vi grillar med under varma sommarkvällar (som det såklart är varje kväll när det inte ösregnar och vi myser med en film). Ni hör ju, insane, men en trevlig tanke att drömma sig bort med ibland.

En orgie i dålig smak

Okej, sedan förra inlägget har jag faktiskt unnat mig solen en hel del. Det blir kallare till veckan så man måste ju "passa på"... Men det som är ännu mer underbart än solen tycker jag är häggdoften (skrev först hägglukten, men det lät inte alls fint..).

Jag blev den här helgen indragen i en "orgie i dålig smak" för att citera den medverkande Klara. Dålig smak när det gäller musik, kläder och skämt (vår helt subjektiva uppfattning..). Studentorkesterfestivalen Stork, helt enkelt. Men folk verkade trivas och vara glada för sitt sociala sammanhang och då får man glädjas för det i alla fall.

Nu några exempel på mindre lyckade raggningsförsök på mig och Klara. Situation 1: En kille stoppar ner sin trumpetsordin i min väska med orden "Nu har du mig i pant." Situation 2. Kille till Klara: "Jag är från Ukraina och är radioaktiv. Och nu har jag smittat dig så du också är radioaktiv. Därför måste du följa med mig hem till Ukraina.

Nä, nu måste jag fortsätta läsa om antropologiska arbetssätt. Have it!

Soltävlingen

Vi har ett fenomen i Sverige som jag inte har tänkt på innan Fredrik Lindström satte ord på det i hans monolog "Svenskar är också människor". Det är den inofficiella tävling mot världen som Sverige är med i. Det som gör den till en ovanlig tävling är bara att vi svenskar vet om den. Den heter "vem-kan-sitta-mest-ute-när-det-är-fint-väder-tävlingen". Och grejen är att vi vinner. Det lilla mycket nordliga landet vinner... hurdå? Jo, vi har rekord i flest uterserveringar, men den kanske största anledningen är att vi inte sitter ute när vi vill - utan när vi KAN. Vem har inte hört/sagt "En sån här dag måste man ju bara vara ute". Dessa dagar är trots allt fler än vi tror, men vi passar på, och passar på, och passar på. Jag tycker framförallt att det är väldigt komiskt! Men jag tror verkligen oxå att det skapar onödig stress, denna ta-vara-på-solen-mentaliteten. Jag har alltid varit dålig på att ta vara på den, men det gör mig inte desto mindre stressad. Det gör mig irriterad, jag tycker vi ska unna oss att skita i solen istället!

TV-tips

Jag blev tv-innehavare ändå och efter lite ljug är jag även tv-licenssmitare. Det är för mycket per person. Varför kan inte alla vara med och betala istället? Det skulle bli väldigt mycket mindre per person. I princip alla utnyttjar ju ändå att svt och sr finns. Det här kom jag dock inte på själv.. (Bra idé Simon!) Dock är det inte någon motståndsstrategi mot tc-licensen. Jag skulle jag lätt betala om jag jobbade och inte pluggade.

Hur som helst, det är helt klart en sanning att jag blir en mer slö och okreativ människa med tv i rummet. Men jag har hittat en tv-favorit som jag tycker att alla ni borde spana in, nämligen Doreen 21.30, på torsdagkvällar... 21.30... Hon är helt unik. Det känns som att man kryper ner i vardagsrumssoffan tillsammans med henne och gästerna. Hon bjuder in gäster som inte nödvändigtvis är kända, så länge de är intressanta. Igår var till exempel Thomas Bodström - och en kvinnlig lama där. Bland det coolaste jag sett på tv någonsin (och då har jag sett en del...) var när hon bjöd in, ni vet han på Drottninggatan i Sthlm som sjunger och spelar gitarr, extremt kraftfullt och snyggt. Han fick avsluta programmet med att sjunga One Love med U2. Det som var så sjukt häftigt var de gränser som suddades ut där. Gränser mellan finkultur och folkkultur, mellan vad som klassas som en "riktig musiker" och mellan ute och inne ("Det känns som att ute och inne vill varandra någonting"). Fantastiskt var ordet.

Nystart!

Nu är det dags igen. Blev ett längre avbrott än jag hade tänkt senaste gången. Och det berodde inte på depression, mac-haverering eller glömska. Inspirationen dog helt enkelt. Men nu har jag känt motivationen pirra lite i några dagar och ikväll var jag helt plötsligt TVUNGEN att skriva igen! Och hör och häpna alla ni som vet om min tvångstanke att borsta tänderna två gånger /morgon och kväll att jag la ner efter första borstningen för att skriva detta inlägg! Nu snackar vi peppad bloggare!

Har under våren blivit ett riktigt miljöfreak. Kastar mig över "klimatsmarta recept" eller "10 sätt att minska din energiförbrukning" eller "Så räddar du världen" och försöker leva så klimatperfekt jag bara kan. Lite påfrestande men samtidigt mår jag bra av det. Speciellt den vegetariska kosten är otroligt värd. Det är ännu ett bevis på vilken "periodmänniska" jag är. Jag har gått från hundgalen, till engagerad feminist till miljökämpe och några andra perioder däremellan. Det handlar inte om att sakerna helt utesluter varandra (jo, hundar har jag lagt ner), bara att jag tänker fruktansvärt mycket mer på den ena grejen. Men nu verkar det vara dags att tänka lite mer i feministiska termer. Under min kurs väcks det mycket frågor om vad som egentligen är jämställdhet, saker som komplicerar enkla modeller som privat-offentligt, kultur-natur. Jag inser att jag har varit väldigt mycket basic-feminist och att det nu är dags att hitta nya infallsvinklar. Om det är någon som har boktips och annat är dom väldigt välkomna.

Det känns lite stort att börja blogga igen. Jag kan ju inte bara börja och sluta igen. Så jag hoppas motivationen håller i sig. Nu ska jag sova för att vakna upp till en lycklig dag! Imorgon kommer nämligen min gullevän Klara och hälsar på i sin röda marschkavaj och stannar till söndag. Ska bli skönt att hänga med någon som till skillnad från de flesta andra här i Uppsala har känt mig länge och väl. Godnatt!

Ge mig en eng-översättare

Jag kommer att frysa ihjäl här. Det spelar ingen roll hur mycket jag tar på mig. -2 grader tar kål på mig. Alla verkar obrydda utom jag. Och det ska föreställa att jag kommer från Umeå. Vad händer? Jag blir på riktigt deprimerad när jag är ute.

En bok är i alla fall förstålig på min kurs. Vilken tur. Men varför går det inte lika snabbt som att läsa Stieg Larsson? Hade varit så värt.

Två veckor av ett nytt liv

Idag har jag varit här i två veckor och förväntar mig på något sjukt sätt att jag ska kunna allt nu utan att behöva fråga eller be om hjälp. Känner jag att jag måste fråga så skjuter jag hellre upp grejer. Ska skärpa mig. Det är många smågrejer som behöver fixas hela tiden och jag gör hela tiden saker som jag förut hade varit för blyg, lat eller för feg för. Det är så nyttigt! Och det är verkligen utvecklande att flytta till en helt ny miljö. Det borde nog alla göra faktiskt.

Kursen är otroooligt intressant och jag känner att det i alla dessa studier och teorier finns gömt det som jag vill jobba med när jag blir stor. Efter två dagar har jag dock bara snackat med tre personer av fyrtio på kursen. Inte så social stämning och inte så mycket tid utöver föreläsningstiden. På torsdag är det dock seminarium med gruppdiskussioner så då borde det ju lossna litegrann. Efter igår tänkte jag att aldrig skulle få en enda kompis på kursen. Men fick då tänka att jag istället verkligen fick fokusera på att lära mig och ta in all kunskap som öses på en. Det som dock är jobbigt med kursen är alla texter och litteratur som vi kommer att bli tvungna att läsa. Förstår ens inte hälften på svenska, hur ska det då gå med det engelska?? Tog förut 10 minuter för en halv sida när jag läste och det är för långsamt helt enkelt! Men jag ska nog gå till en mer studiös (finns det ordet?) miljö där den akademiska andan viner kring öronen när jag läser. Då kanske det går lättare.

Igår var det Afroövning. Och jag som hade gottat mig med att räkna med att få komma med ställdes inför det faktum att det är fyra till tjejer som försöker ta de två platserna som finns. Vill verkligen vara med men dom har inte hört av sig än. Det låter grymt bra och låtarna är så bra. I kören finns det dock många som sjunger starkt och med multivibrato för att, som det verkar, framhäva sig själva och få solon. Men jag ler bara åt sånt. Jag tänker inte ge mig in i den leken ändå.

Om någon vet en kille som är intresserad av att dansa Lindy hop med en glad ume-tjej i Uppsala är det bara att hojta!!

Det bara forsar pengar från mitt konto just nu. Skulle gärna vilja att Maxi hörde av sig.

Update

Nu har det gått några dagar sen sist. Jag har varit upptagen med att fundera på hur man känner skillnaden mellan "jag vill inte/jag vågar inte". Det kan vara svårt att avgöra vilket av det där som ligger till grund för en känsla. Särskilt nu i början av ett nytt liv när man hamnar i nya situationer. Jag kom inte till något svar, men min brorsa sa en smart grej: Vet man inte, så kanske man ska gå över till att fundera på om saken kommer att utveckla en på något sätt.

Jag är numera medlem i Norrlands nation, jag har fått nycklarna till mitt rum som dock ska få nya tapeter och golv (jippie!). Jag har också varit på mitt första träningspass i gymmet på Svettis. Ett litet småsunkigt gym otroligt långt borta från Iksus flärd. Jag var ensam där hela tiden och kunde i frid spänna mina muskler i spegeln. Dessutom har jag varit på spelkväll på Ansgars där jag kommer att bo. Spelade mitt hatspel Brainstorm. Känner mig alldeles för långsam i huvet, men det gjorde inte så mycket den här gången. Det är viktigt att bara kunna konstatera sina brister utan att döma ut dem och samtidigt en själv. Sen gäller det att ta ställning till om det är något man vill lära sig mer om, som jag känner med t.ex. geografi, eller om det bara är att lämna.

COOP i Eriksberg är en liten matvarubutik med fler ekologiska/fairtradevaror än i någon annan butik jag gått in i. Helt otroligt. Fairtradejuice och krav-schampoo/balsam. Tyvärr var schampot och balsamet oparfymerat men jag tänkte prova ändå...

Afroglädje

Idag gjorde jag en modig grej. Modigt var det för att jag var rädd för den. Jag gjorde en sångaudition till en seriös avancerad liten (till antalet) kör! Men jag visste att det var nåt jag ville göra. En liten svängig kör. Och allt har varit meningen från början. Det började i torsdags då jag, påhejad av min bror kollade in en lista på alla körer i Uppsala. Jag såg direkt kören "Afro" där det stod: 20 pers, avancerad nivå, gospel/soul/reaggae. Just vad jag drömde om. Men jag tänkte att jag inte skulle våga söka in, jag skulle säkert inte ha tid, jag skulle börja mitt liv lugnt här i Uppsala. Alla ursäkter man kan tänka sig. Hade förträngt det hela fram tills idag då min bror skickar ett sms och frågar om jag har kollat upp körer något mer. Och då tänker jag att det kan ju inte skada att höra av sig till körledaren. Det visar sig att de söker en alt och att en tjej ska ha audition ikväll. Jag kanske också skulle vilja göra en audition då också? Med en egen låt ur den afroamerikanska traditionen. Jag får kalla fötter, mumlar något förvirrat om osäker termin och ber om att få höra av mig igen. Tänkte när jag har lagt på att jag kanske ska skippa, men oxå "Men inte ska jag vara såhär feg!!". Sedan ringer jag några väl valda personer, får ett tips om Video med India Arie och bestämmer mig för att söka. Ringer tillbaka och skickar ackord till körledaren. Dagen blir ett vakuum där jag terroriserar grannarna med diverse mer eller mindre lyckade röstprov och framförallt India Arie... Så blir klockan halv sju och jag tar bussen till kyrkan. Möts av två coola trevliga killar som blir mycket glada när dom hör att jag är kusin med Hanna. Jag får en kopp te och auditionen gick egentligen väldigt bra till slut!! Tänker inte gå igenom den i detalj. Men jag gick vidare till nästa steg, repet på måndag och då ska dom ge sitt slutgiltiga utlåtande. Men jag har troligtvis kommit med i en helt sjukt rolig kör! Dom har en renodlad gospel, reaggae och soulreportoar. En för varje genre och gör partyspelningar, Uppsala reaggaefestival, företagsspelningar, konserter och diverse roliga projekt. Bl.a. hade dom samarbetat med Friskis&Svettis om ett träningspass där kören hade stått för musiken! Så fantastiskt kreativt roligt. Och så är dom bara 16 personer just nu. Precis vad jag ville ha. Och den andra tjejen som skulle söka? Backade ur..

När jag skulle hem blev det problem eftersom bussen jag åkt med slutade gå och jag var tvungen att ta en annan. Skulle gå till en hållplats som jag efter att jag frågat 2 personer fattar ligger rätt långt bort. Tredje personen jag frågar är en invandrarman i 50-årsåldern som själv är busschaufför och är tillmötesgående till tänderna!! Och denna gång inte på ett gubbsluskigt sätt. Han kommer på att jag kan ta en annan buss från en hållplats jag gått förbi men det är osäkert om jag kommer att hinna med den . Det slutar med att han och jag, SPRINGER mot hållplatsen och försöker prata om ditt och datt medans. Det kändes precis som att jag var vilse utomlands och fick hjälp av en osvensk människa (som det ju finns många av utomlands...). När vi närmar oss ser vi att bussen kommer och kör förbi busshållplatsen. Han viftar och får bussen att stanna, jag är väldigt nära att krama om honom men jag hinner inte. Han säger "Vi ses! Ha det så bra!" och jag är jordens mest tacksamma människa med en söt upplevelse rikare.

Det är löst!

Jag får gå Kulturantropologi A. Tack och lov. Men är det verkligen den kursen jag vill gå? Nä nu får jag ge mig... Ja, den kommer att bli asbra.

Läget bra men jag är fortfarande en klant

Igår tog jag tåget till huvudstaden. Tog en halvtimme och vips var man där. Klara hade landat med fyra väskor som vi kånkade runt och in på tunnelbanan till Hässelby där hennes moster bor. Efter lunch for vi in till stan och satte oss på Kulturhuset. Ett par timmar senare kom Sanna med en kompissvans efter sig och då blev jag officiellt presenterad som "Den som pratar dialekt"...! :O Men det är nog sant, jag pratar nog bredare nu än förr. Tycker det är rätt skönt :) Sen var det vi tre och det var verkligen skönt att träffa dom och känna tacksamhet över turen att ha så fina vänner. Ett telefonsamtal bort finns det stöd eller skratt eller nåt annat man behöver. När jag tittade ut över plattan kändes det verkligen roligt att ha nära till sthlm men jag kände oxå att det var heeelt rätt att kunna få åka tillbaks till fin-uppsala. Idag när jag cyklade nerför kullerstensbacken ner till stan på en gata med låga gamla färgglada stenhus längs med var lycka gjord.

Någonting som verkligen INTE är lyckligt är att jag varit den slarvigaste, klantigaste, lataste människa i världen! Jag har flyttat till Uppsala utan en kurs att gå. Detta för att jag tydligen inte tackade ja på rätt sätt innan den 28 december! Jag är struken från Kulturantropologi A! Detta upptäckte jag igårkväll och ville dö och åter dö. Dock fanns kursen med på listan över lediga platser så jag skickade ett mejl på natten till institutionen. Det kommer nog att lösa sig men verkligen

Och så blev man ensam

Idag var min första dag helt själv i Uppsala. Mikael åkte tidigt imorse och Elisabet är ju på läger. Jag for förbi min syrras korridor och sorterade mina noter och satte ihop IKEA-bordet på förmiddagen. Sedan lagade jag köttfärssås och for (jag får en impuls att ändra alla "fara" till "åka" men jag försöker trycka ner den...) till stan för att göra några ärenden. Det kändes mycket bättre med livet i Uppsala efter det. Jag börjar skaffa mig lite koll och det är ju så vackert!!!!! Mitt träningsställe kommer t.ex. att ligga i ett antikt rosa hus.

Det är så skönt att helgen kommer! Då behöver jag inte skynda på med maxi-ansökan eller ringa folk om körer i stan.

Cykeltrafiken i stan är en kunskap i sig! Klev av cykeln flera gånger idag för att jag inte fattade vart jag skulle kunna få cykla, haha.

Ikväll ska jag kanske gå en promenad i stadsskogen som ligger utanför fönstret, sedan se film med mig själv. Tur att jag tycker det är rätt trevligt att vara ensam. Längtar dock till syster kommer hem. Har några väl valda frågor om kursregistrering, körer och annat livsviktigt att fråga henne. Sen är det bara väldigt trevligt att ha henne around.

Flyttens första dagar

Nu ska jag försöka sammanfatta vad som har hänt sen sist. Det blev en mycket lång bilresa ner. Trodde vi aldrig skulle komma fram. Umeå ligger verkligen avlägset fick man känna på. Sedan körde vi lite vilse med vårt gigantiska släp i Uppsala men vid 20-tiden var vi framme vid Ansgarsgården där jag ska bo. Där var det ingen tid att spilla. Min grejer skulle bäras upp till andra våningen (utan hiss) och Elisabets grejer skulle bäras ner och in i släpet. Mikael anslöt lite senare. Sedan bar det av till Sommaro där läggan är. Vi parkerar utanför och börjar lasta upp grejer till tredje våningen (utan hiss!!). Mamma och Mikael turades om att stå som pressfotografer i trappuppgången och dokumentera hur vi andra blev svettigare och svettigare. Sedan rundades den dagen av.

Igår förmiddag for jag och päronen ut på jakt efter dammsugare till Elisabet och tv till mig. Dammsugaren hittade vi lätt men tv:n blev svårare än jag tänkt. Mamma och pappa ska betala den och priset kommer inte att ligga under 3000 kronor.... Återstår att se hur vi gör... Sedan lunch och uppackning hos Elisabet. Sedan när hon slutade jobbet drog vi till IKEA. Efter en seg start fick vi båda tag i det mesta vi behövde. Jag köpte en matta för 700 spänn som kan vi snygg men oxå superful. Hoppas hoppas.. På kvällen satte jag och Elisabet upp hennes matbord med stolar under utrop som grannarna KAN ha börjat fundera över.

Men hur känns det då? Har känts som att jag mentalt har börjat "stöta bort" mamma och pappa. Jag vill klara mig själv. Me fysiskt vill jag inte att dom ska försvinna. Tycker det känns jobbigt att dom far hem idag. När det gäller själva flytten har det hittills mest gällt Elisabets flytt så känslan av att flytta själv har inte riktigt infunnit sig. Men det går väldigt väldigt mycket upp och ner. Ibland känns det roligt och ibland känns det bara jobbigt.

Missförstånd 1: Elisabet trodde att jag skulle bo i hennes korridor och inte i hennes lägenhet tills jag fick flytta in i min korridor.
Missförstånd 2: Elisabet ska på läger i helgen! Jag blir alltså ensam redan nu. Hey ho.

Dagen D

Nu sitter jag i bilen (helt fantastiskt med dagens teknik!) med John Legend i lurarna. När vi började rulla 10.48 var det inga tårar eller sentimentalitet utan precis som det brukar vara - blint raseri över segheten innan vi kunde börja åka. Mamma har verkligen räddat oss flera gånger genom att gå igenom allt i sista minuten, det ska jag ärligt säga men eftersom jag å andra sidan är en person som säger "jaja, nu får vi glömma det vi glömt bara vi kommer iväg" och dessutom har rätt kort stubin så kröp det i hela kroppen av irritation. NOG OM DETTA!! Jag är på väg!! Vi har en gigantisk släpvagn bakom oss som ju gör att vi dessutom måste hålla oss till 80 (pappa har iofs satt farthållaren på 87...). Vädret kunde varit sämre och det är nästan ingen annan bil som drar söderut förutom vi. Som så många gånger förr åker jag E4:an söderut mot Uppsala men den här gången ska jag stanna kvar. Man tror ju innerst inne att den här dagen aldrig riktigt kommer att komma. Det hade dock känts otroligt mycket svårare om jag hade dumpat mig själv och mina grejer på ett nytt ställe där jag inte kände någon och att mina föräldrar sedan hade åkt iväg! En otroligt otrevlig tanke.

Min syrra snokade i min korridor igår. Nu träffade hon inte nån som jag ska bo med men hade hon gjort det hade jag inte velat höra nåt om dom. Vill upptäcka det själv, det är ju rätt mycket som hänger på det. Hur som helst så har dom inget gemensamt porslin i köket, dvs. 4 uppsättningar av tallrikar, glas och grejer! Återstår att se hur det är med husgeråd och stekpannor. Mamma blev upprörd "Vad är DET för tokerier?!?!?" Kändes lite drygt att släpa med det oxå men kul att få köpa muggar och använda egna bestick. Då känns det lite mindre som att man bor i korridor och delar det mesta i livet.

Skit också, nu är jag ju kissnödig. Och dagen till ära fick jag mens. Men det här blir kul ändå! Vi ska börja med att ta oss torrskodda och oskadda och mätta och glada till Elisabets lägenhet.

Pack-kaos

Idag vaknade jag i ett rum med en golvyta på kanske 1x1 kvadratmeter. Sammanlagt. Skillnaden efter att jag har packat ner ca. 75% av det jag ska ha med är inte så stor. Fattar inte. Man får fortfarande parera för att inte bryta lårbenshalsen gång på gång. Det var särskilt befriande att packa ner sina kläder. Vet inte om ni kan känna igen er men några plagg har i alla fall hållit mig i ett järngrepp. Jag har använt dom rätt ofta, även fast jag egentligen inte vill. Konstigt. Nu fick dom va kvar i garderoben i alla fall.

En sotare besiktigade vår kakelugn idag och han upptäckte en liten detalj. Den håller på att vittra sönder! Värmen åker inte rakt upp tar lite omvägar vilket leder till värme på fel ställen = brandrisk. Läskigt att man har sovit vägg i vägg med en skorsten som befinner sig i ett fullproppat skåp fullt av brännbara saker.

Kommer jag att bli steril när jag har datorn i knät?? Har ju ändå funderat på adoption men jag vill ju ändå ha kvar alternativet...

Skämsdag

Det är läskigt att känna hur snabbt man kan sjunka ner i djupaste självförakt från att tycka att man har en helt okej självkänsla. Idag upptäckte jag att jag snuvat maxi på massor av pengar genom att slå tombackskoden (för en tom röd back) istället för back-koden så att det blir 40 kronor dyrare, just för att det även är dricka i backen. Fattar ni hur många backar läsk som såldes innan jul?!?! Varför tänkte jag inte efter??? Folk reagerade genom att antingen skratta eller se helt förfärade ut dom fick höra om det. Jobbigt att känna sig som jorden mest korkade människa. Jag tänkte bara "så typiskt mig!". Det var svårt att behöva vara trevlig och tillmötesgående när man helst av allt ville gå in en håla och antingen gråta eller slå på nåt.

Nu är det ju i alla fall lite nystart på gång. Sista arbetsdagen imorgon, sen packdag och sen resdag. På Ica maxi i Uppsala ska jag banne mig slå rätt kod. Hoppas bara att arbetsintyget blir helt okej ändå..... Vet inte om jag har fattat hur mycket jag har att packa egentligen på en dag bara..

Frisörer är sämst

Gjorde slingor igår. Har inte vant mig än, vet inte om jag tycker det ser konstigt eller coolt ut..... Det som ser mörkbrunt ut på bilden är typ svart i verkliga livet. Dock gjorde jag dom hos den enda frisören jag litar på. Och det är inte konstigt att jag bara har en frisör i världen när det är bara hon på 6 år som inte har fuckat upp mitt hår! Jag har verkligen provat andra frisörer och tänkt att jag inte ska snöa in mig och låta andra se mitt hår i "nytt ljus!". Det ljuset mina damer och herrar måste ha varit väldigt dunkelt. Jag har fått hockeyfrilla, hack 1,2,3 i håret, grön hårbotten, en glassliknande kulör i tre olika färger. Hur länge ska jag fortsätta?? Senaste gången klippte jag mig hos en kille jag har haft två gånger. Första gången kändes inte håret genomklippt och andra gången var det inte meningen att han skulle klippa. Ja, vad upptäckte då Mona igår? Jo, håret är 1 centimeter längre på ena sidan än på den andra!! Dessutom ett hack i min lugg som gör att den blir väldigt tung och tjock på fel ställen. Hon fick som så många gånger förr styra upp det andra gjort fel. Det är därför jag drar min slutsats om frisörer som yrkeskategori. Frisörer tar 450 spänn för 45 minuter och släpper iväg en stajlad och fin men med en massa dolda fel. Frisörer kan göra sjuka snabbjobb för att dom vill iväg vid halv sextiden. Frisörer bryr sig mer om nya trender och skiter i om personens hår passar för det eller inte. Frisörer ljuger när det blir dåligt och försöker få en att tycka att det är snyggt och precis som det ska va. Ganska sämst med anra ord. Detta gäller mest dom unga redan förstörda frisörerna. Ååh, så skönt att få smattra ner det där.

Drar mig så grymt för att packa. Hur gör man? Vart börjar man? Jag kommer inte att hitta allt jag vill ha med! Vi har så sjukt mycket grejer när Mikael och Elisabet är hemma. Måste måste måste verkligen börja. Bilden på syskonen är typisk. Mikael försöker visa oss nåt coolt, Elisabet skrattar och jag försöker pussa henne.

1 vecka kvar till Uppsala

Jag vill bara flytta nu! Orkar inte vänta en vecka och då kanske inse att jag faktiskt ska bo i Uppsala hela våren. Vill bara komma dit och ta alla grejer där. Det känns otroligt nice med en mjukstart i Elisabets lägenhet. Är lite rädd för att känna mig ensam sen men det är ju bara nåt jag måste komma igenom. Och framförallt hoppas jag att jag snabbt kan anpassa mig till avsaknaden av all service från mamma och pappa. Men allt det här är det dags för nu. Det är dags att känna sig ensam, rädd och tyngd av ansvar över mig själv.

Packfunderingar 1: Vilka noter ska jag ta med? 2. Jag måste ha en tv att se saker på (läs: Let's dance och Desperate housewives) 3. Vilka mössor är nödvändiga? Små saker ju, det ska nog lösa sig.

2007:s mest IQ-lösa diskussion: Finns det för många kvinnliga deckarförfattare i Sverige?