Den här veckan har vigts till att skriva uppsats och jag har återigen blivit irriterad på mig själv att jag inte har längre framförhållning. Jag blir så otålig att få ner saker på pappaer att jag inte planerar någonting innan. Varför jag fortsätter så, är väl för att det alltid har slutat ovanför vattenytan ändå. Nu är det snart klart, bara en pretentiös slutdiskussion á la Magdalena med en sentimental knorr på slutet kvar. Klart å betart! Uppsatsen för er som inte vet om det har handlat om att skriva om ett tänkt fältarbete som antropolog. Jag valde det sociala sammanhanget i församlingen Sankt Ansgar som även har hand om studentboendet jag bor i här i Uppsala.
Började i en paus i pluggandet idag läsa boken "Väder, vind och livets allvar" av Tomas Sjödin och Martin Lönnebo. Det blev en så fantastiskt välbehövlig kontrast till det jag höll på med i uppsatsen - sitta och komplicera, konkretisera och kritiskt tänkande. Istället fick jag läsa om livet ur en helt annan synvinkel. Det är svårt att beskriva, men läsningen gjorde att hela livet kändes okomplicerat helt plötsligt. Hur det lilla i livet visar på det stora, om livets allvar och lätthet på samma gång. "..och om man blir så vuxen och klok att man inte förundras är man nästan död. Och inte behöver man vara dum heller för att vara tacksam" - Martin Lönnebo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar