Ge mig en eng-översättare

Jag kommer att frysa ihjäl här. Det spelar ingen roll hur mycket jag tar på mig. -2 grader tar kål på mig. Alla verkar obrydda utom jag. Och det ska föreställa att jag kommer från Umeå. Vad händer? Jag blir på riktigt deprimerad när jag är ute.

En bok är i alla fall förstålig på min kurs. Vilken tur. Men varför går det inte lika snabbt som att läsa Stieg Larsson? Hade varit så värt.

Två veckor av ett nytt liv

Idag har jag varit här i två veckor och förväntar mig på något sjukt sätt att jag ska kunna allt nu utan att behöva fråga eller be om hjälp. Känner jag att jag måste fråga så skjuter jag hellre upp grejer. Ska skärpa mig. Det är många smågrejer som behöver fixas hela tiden och jag gör hela tiden saker som jag förut hade varit för blyg, lat eller för feg för. Det är så nyttigt! Och det är verkligen utvecklande att flytta till en helt ny miljö. Det borde nog alla göra faktiskt.

Kursen är otroooligt intressant och jag känner att det i alla dessa studier och teorier finns gömt det som jag vill jobba med när jag blir stor. Efter två dagar har jag dock bara snackat med tre personer av fyrtio på kursen. Inte så social stämning och inte så mycket tid utöver föreläsningstiden. På torsdag är det dock seminarium med gruppdiskussioner så då borde det ju lossna litegrann. Efter igår tänkte jag att aldrig skulle få en enda kompis på kursen. Men fick då tänka att jag istället verkligen fick fokusera på att lära mig och ta in all kunskap som öses på en. Det som dock är jobbigt med kursen är alla texter och litteratur som vi kommer att bli tvungna att läsa. Förstår ens inte hälften på svenska, hur ska det då gå med det engelska?? Tog förut 10 minuter för en halv sida när jag läste och det är för långsamt helt enkelt! Men jag ska nog gå till en mer studiös (finns det ordet?) miljö där den akademiska andan viner kring öronen när jag läser. Då kanske det går lättare.

Igår var det Afroövning. Och jag som hade gottat mig med att räkna med att få komma med ställdes inför det faktum att det är fyra till tjejer som försöker ta de två platserna som finns. Vill verkligen vara med men dom har inte hört av sig än. Det låter grymt bra och låtarna är så bra. I kören finns det dock många som sjunger starkt och med multivibrato för att, som det verkar, framhäva sig själva och få solon. Men jag ler bara åt sånt. Jag tänker inte ge mig in i den leken ändå.

Om någon vet en kille som är intresserad av att dansa Lindy hop med en glad ume-tjej i Uppsala är det bara att hojta!!

Det bara forsar pengar från mitt konto just nu. Skulle gärna vilja att Maxi hörde av sig.

Update

Nu har det gått några dagar sen sist. Jag har varit upptagen med att fundera på hur man känner skillnaden mellan "jag vill inte/jag vågar inte". Det kan vara svårt att avgöra vilket av det där som ligger till grund för en känsla. Särskilt nu i början av ett nytt liv när man hamnar i nya situationer. Jag kom inte till något svar, men min brorsa sa en smart grej: Vet man inte, så kanske man ska gå över till att fundera på om saken kommer att utveckla en på något sätt.

Jag är numera medlem i Norrlands nation, jag har fått nycklarna till mitt rum som dock ska få nya tapeter och golv (jippie!). Jag har också varit på mitt första träningspass i gymmet på Svettis. Ett litet småsunkigt gym otroligt långt borta från Iksus flärd. Jag var ensam där hela tiden och kunde i frid spänna mina muskler i spegeln. Dessutom har jag varit på spelkväll på Ansgars där jag kommer att bo. Spelade mitt hatspel Brainstorm. Känner mig alldeles för långsam i huvet, men det gjorde inte så mycket den här gången. Det är viktigt att bara kunna konstatera sina brister utan att döma ut dem och samtidigt en själv. Sen gäller det att ta ställning till om det är något man vill lära sig mer om, som jag känner med t.ex. geografi, eller om det bara är att lämna.

COOP i Eriksberg är en liten matvarubutik med fler ekologiska/fairtradevaror än i någon annan butik jag gått in i. Helt otroligt. Fairtradejuice och krav-schampoo/balsam. Tyvärr var schampot och balsamet oparfymerat men jag tänkte prova ändå...

Afroglädje

Idag gjorde jag en modig grej. Modigt var det för att jag var rädd för den. Jag gjorde en sångaudition till en seriös avancerad liten (till antalet) kör! Men jag visste att det var nåt jag ville göra. En liten svängig kör. Och allt har varit meningen från början. Det började i torsdags då jag, påhejad av min bror kollade in en lista på alla körer i Uppsala. Jag såg direkt kören "Afro" där det stod: 20 pers, avancerad nivå, gospel/soul/reaggae. Just vad jag drömde om. Men jag tänkte att jag inte skulle våga söka in, jag skulle säkert inte ha tid, jag skulle börja mitt liv lugnt här i Uppsala. Alla ursäkter man kan tänka sig. Hade förträngt det hela fram tills idag då min bror skickar ett sms och frågar om jag har kollat upp körer något mer. Och då tänker jag att det kan ju inte skada att höra av sig till körledaren. Det visar sig att de söker en alt och att en tjej ska ha audition ikväll. Jag kanske också skulle vilja göra en audition då också? Med en egen låt ur den afroamerikanska traditionen. Jag får kalla fötter, mumlar något förvirrat om osäker termin och ber om att få höra av mig igen. Tänkte när jag har lagt på att jag kanske ska skippa, men oxå "Men inte ska jag vara såhär feg!!". Sedan ringer jag några väl valda personer, får ett tips om Video med India Arie och bestämmer mig för att söka. Ringer tillbaka och skickar ackord till körledaren. Dagen blir ett vakuum där jag terroriserar grannarna med diverse mer eller mindre lyckade röstprov och framförallt India Arie... Så blir klockan halv sju och jag tar bussen till kyrkan. Möts av två coola trevliga killar som blir mycket glada när dom hör att jag är kusin med Hanna. Jag får en kopp te och auditionen gick egentligen väldigt bra till slut!! Tänker inte gå igenom den i detalj. Men jag gick vidare till nästa steg, repet på måndag och då ska dom ge sitt slutgiltiga utlåtande. Men jag har troligtvis kommit med i en helt sjukt rolig kör! Dom har en renodlad gospel, reaggae och soulreportoar. En för varje genre och gör partyspelningar, Uppsala reaggaefestival, företagsspelningar, konserter och diverse roliga projekt. Bl.a. hade dom samarbetat med Friskis&Svettis om ett träningspass där kören hade stått för musiken! Så fantastiskt kreativt roligt. Och så är dom bara 16 personer just nu. Precis vad jag ville ha. Och den andra tjejen som skulle söka? Backade ur..

När jag skulle hem blev det problem eftersom bussen jag åkt med slutade gå och jag var tvungen att ta en annan. Skulle gå till en hållplats som jag efter att jag frågat 2 personer fattar ligger rätt långt bort. Tredje personen jag frågar är en invandrarman i 50-årsåldern som själv är busschaufför och är tillmötesgående till tänderna!! Och denna gång inte på ett gubbsluskigt sätt. Han kommer på att jag kan ta en annan buss från en hållplats jag gått förbi men det är osäkert om jag kommer att hinna med den . Det slutar med att han och jag, SPRINGER mot hållplatsen och försöker prata om ditt och datt medans. Det kändes precis som att jag var vilse utomlands och fick hjälp av en osvensk människa (som det ju finns många av utomlands...). När vi närmar oss ser vi att bussen kommer och kör förbi busshållplatsen. Han viftar och får bussen att stanna, jag är väldigt nära att krama om honom men jag hinner inte. Han säger "Vi ses! Ha det så bra!" och jag är jordens mest tacksamma människa med en söt upplevelse rikare.

Det är löst!

Jag får gå Kulturantropologi A. Tack och lov. Men är det verkligen den kursen jag vill gå? Nä nu får jag ge mig... Ja, den kommer att bli asbra.

Läget bra men jag är fortfarande en klant

Igår tog jag tåget till huvudstaden. Tog en halvtimme och vips var man där. Klara hade landat med fyra väskor som vi kånkade runt och in på tunnelbanan till Hässelby där hennes moster bor. Efter lunch for vi in till stan och satte oss på Kulturhuset. Ett par timmar senare kom Sanna med en kompissvans efter sig och då blev jag officiellt presenterad som "Den som pratar dialekt"...! :O Men det är nog sant, jag pratar nog bredare nu än förr. Tycker det är rätt skönt :) Sen var det vi tre och det var verkligen skönt att träffa dom och känna tacksamhet över turen att ha så fina vänner. Ett telefonsamtal bort finns det stöd eller skratt eller nåt annat man behöver. När jag tittade ut över plattan kändes det verkligen roligt att ha nära till sthlm men jag kände oxå att det var heeelt rätt att kunna få åka tillbaks till fin-uppsala. Idag när jag cyklade nerför kullerstensbacken ner till stan på en gata med låga gamla färgglada stenhus längs med var lycka gjord.

Någonting som verkligen INTE är lyckligt är att jag varit den slarvigaste, klantigaste, lataste människa i världen! Jag har flyttat till Uppsala utan en kurs att gå. Detta för att jag tydligen inte tackade ja på rätt sätt innan den 28 december! Jag är struken från Kulturantropologi A! Detta upptäckte jag igårkväll och ville dö och åter dö. Dock fanns kursen med på listan över lediga platser så jag skickade ett mejl på natten till institutionen. Det kommer nog att lösa sig men verkligen

Och så blev man ensam

Idag var min första dag helt själv i Uppsala. Mikael åkte tidigt imorse och Elisabet är ju på läger. Jag for förbi min syrras korridor och sorterade mina noter och satte ihop IKEA-bordet på förmiddagen. Sedan lagade jag köttfärssås och for (jag får en impuls att ändra alla "fara" till "åka" men jag försöker trycka ner den...) till stan för att göra några ärenden. Det kändes mycket bättre med livet i Uppsala efter det. Jag börjar skaffa mig lite koll och det är ju så vackert!!!!! Mitt träningsställe kommer t.ex. att ligga i ett antikt rosa hus.

Det är så skönt att helgen kommer! Då behöver jag inte skynda på med maxi-ansökan eller ringa folk om körer i stan.

Cykeltrafiken i stan är en kunskap i sig! Klev av cykeln flera gånger idag för att jag inte fattade vart jag skulle kunna få cykla, haha.

Ikväll ska jag kanske gå en promenad i stadsskogen som ligger utanför fönstret, sedan se film med mig själv. Tur att jag tycker det är rätt trevligt att vara ensam. Längtar dock till syster kommer hem. Har några väl valda frågor om kursregistrering, körer och annat livsviktigt att fråga henne. Sen är det bara väldigt trevligt att ha henne around.

Flyttens första dagar

Nu ska jag försöka sammanfatta vad som har hänt sen sist. Det blev en mycket lång bilresa ner. Trodde vi aldrig skulle komma fram. Umeå ligger verkligen avlägset fick man känna på. Sedan körde vi lite vilse med vårt gigantiska släp i Uppsala men vid 20-tiden var vi framme vid Ansgarsgården där jag ska bo. Där var det ingen tid att spilla. Min grejer skulle bäras upp till andra våningen (utan hiss) och Elisabets grejer skulle bäras ner och in i släpet. Mikael anslöt lite senare. Sedan bar det av till Sommaro där läggan är. Vi parkerar utanför och börjar lasta upp grejer till tredje våningen (utan hiss!!). Mamma och Mikael turades om att stå som pressfotografer i trappuppgången och dokumentera hur vi andra blev svettigare och svettigare. Sedan rundades den dagen av.

Igår förmiddag for jag och päronen ut på jakt efter dammsugare till Elisabet och tv till mig. Dammsugaren hittade vi lätt men tv:n blev svårare än jag tänkt. Mamma och pappa ska betala den och priset kommer inte att ligga under 3000 kronor.... Återstår att se hur vi gör... Sedan lunch och uppackning hos Elisabet. Sedan när hon slutade jobbet drog vi till IKEA. Efter en seg start fick vi båda tag i det mesta vi behövde. Jag köpte en matta för 700 spänn som kan vi snygg men oxå superful. Hoppas hoppas.. På kvällen satte jag och Elisabet upp hennes matbord med stolar under utrop som grannarna KAN ha börjat fundera över.

Men hur känns det då? Har känts som att jag mentalt har börjat "stöta bort" mamma och pappa. Jag vill klara mig själv. Me fysiskt vill jag inte att dom ska försvinna. Tycker det känns jobbigt att dom far hem idag. När det gäller själva flytten har det hittills mest gällt Elisabets flytt så känslan av att flytta själv har inte riktigt infunnit sig. Men det går väldigt väldigt mycket upp och ner. Ibland känns det roligt och ibland känns det bara jobbigt.

Missförstånd 1: Elisabet trodde att jag skulle bo i hennes korridor och inte i hennes lägenhet tills jag fick flytta in i min korridor.
Missförstånd 2: Elisabet ska på läger i helgen! Jag blir alltså ensam redan nu. Hey ho.

Dagen D

Nu sitter jag i bilen (helt fantastiskt med dagens teknik!) med John Legend i lurarna. När vi började rulla 10.48 var det inga tårar eller sentimentalitet utan precis som det brukar vara - blint raseri över segheten innan vi kunde börja åka. Mamma har verkligen räddat oss flera gånger genom att gå igenom allt i sista minuten, det ska jag ärligt säga men eftersom jag å andra sidan är en person som säger "jaja, nu får vi glömma det vi glömt bara vi kommer iväg" och dessutom har rätt kort stubin så kröp det i hela kroppen av irritation. NOG OM DETTA!! Jag är på väg!! Vi har en gigantisk släpvagn bakom oss som ju gör att vi dessutom måste hålla oss till 80 (pappa har iofs satt farthållaren på 87...). Vädret kunde varit sämre och det är nästan ingen annan bil som drar söderut förutom vi. Som så många gånger förr åker jag E4:an söderut mot Uppsala men den här gången ska jag stanna kvar. Man tror ju innerst inne att den här dagen aldrig riktigt kommer att komma. Det hade dock känts otroligt mycket svårare om jag hade dumpat mig själv och mina grejer på ett nytt ställe där jag inte kände någon och att mina föräldrar sedan hade åkt iväg! En otroligt otrevlig tanke.

Min syrra snokade i min korridor igår. Nu träffade hon inte nån som jag ska bo med men hade hon gjort det hade jag inte velat höra nåt om dom. Vill upptäcka det själv, det är ju rätt mycket som hänger på det. Hur som helst så har dom inget gemensamt porslin i köket, dvs. 4 uppsättningar av tallrikar, glas och grejer! Återstår att se hur det är med husgeråd och stekpannor. Mamma blev upprörd "Vad är DET för tokerier?!?!?" Kändes lite drygt att släpa med det oxå men kul att få köpa muggar och använda egna bestick. Då känns det lite mindre som att man bor i korridor och delar det mesta i livet.

Skit också, nu är jag ju kissnödig. Och dagen till ära fick jag mens. Men det här blir kul ändå! Vi ska börja med att ta oss torrskodda och oskadda och mätta och glada till Elisabets lägenhet.

Pack-kaos

Idag vaknade jag i ett rum med en golvyta på kanske 1x1 kvadratmeter. Sammanlagt. Skillnaden efter att jag har packat ner ca. 75% av det jag ska ha med är inte så stor. Fattar inte. Man får fortfarande parera för att inte bryta lårbenshalsen gång på gång. Det var särskilt befriande att packa ner sina kläder. Vet inte om ni kan känna igen er men några plagg har i alla fall hållit mig i ett järngrepp. Jag har använt dom rätt ofta, även fast jag egentligen inte vill. Konstigt. Nu fick dom va kvar i garderoben i alla fall.

En sotare besiktigade vår kakelugn idag och han upptäckte en liten detalj. Den håller på att vittra sönder! Värmen åker inte rakt upp tar lite omvägar vilket leder till värme på fel ställen = brandrisk. Läskigt att man har sovit vägg i vägg med en skorsten som befinner sig i ett fullproppat skåp fullt av brännbara saker.

Kommer jag att bli steril när jag har datorn i knät?? Har ju ändå funderat på adoption men jag vill ju ändå ha kvar alternativet...

Skämsdag

Det är läskigt att känna hur snabbt man kan sjunka ner i djupaste självförakt från att tycka att man har en helt okej självkänsla. Idag upptäckte jag att jag snuvat maxi på massor av pengar genom att slå tombackskoden (för en tom röd back) istället för back-koden så att det blir 40 kronor dyrare, just för att det även är dricka i backen. Fattar ni hur många backar läsk som såldes innan jul?!?! Varför tänkte jag inte efter??? Folk reagerade genom att antingen skratta eller se helt förfärade ut dom fick höra om det. Jobbigt att känna sig som jorden mest korkade människa. Jag tänkte bara "så typiskt mig!". Det var svårt att behöva vara trevlig och tillmötesgående när man helst av allt ville gå in en håla och antingen gråta eller slå på nåt.

Nu är det ju i alla fall lite nystart på gång. Sista arbetsdagen imorgon, sen packdag och sen resdag. På Ica maxi i Uppsala ska jag banne mig slå rätt kod. Hoppas bara att arbetsintyget blir helt okej ändå..... Vet inte om jag har fattat hur mycket jag har att packa egentligen på en dag bara..

Frisörer är sämst

Gjorde slingor igår. Har inte vant mig än, vet inte om jag tycker det ser konstigt eller coolt ut..... Det som ser mörkbrunt ut på bilden är typ svart i verkliga livet. Dock gjorde jag dom hos den enda frisören jag litar på. Och det är inte konstigt att jag bara har en frisör i världen när det är bara hon på 6 år som inte har fuckat upp mitt hår! Jag har verkligen provat andra frisörer och tänkt att jag inte ska snöa in mig och låta andra se mitt hår i "nytt ljus!". Det ljuset mina damer och herrar måste ha varit väldigt dunkelt. Jag har fått hockeyfrilla, hack 1,2,3 i håret, grön hårbotten, en glassliknande kulör i tre olika färger. Hur länge ska jag fortsätta?? Senaste gången klippte jag mig hos en kille jag har haft två gånger. Första gången kändes inte håret genomklippt och andra gången var det inte meningen att han skulle klippa. Ja, vad upptäckte då Mona igår? Jo, håret är 1 centimeter längre på ena sidan än på den andra!! Dessutom ett hack i min lugg som gör att den blir väldigt tung och tjock på fel ställen. Hon fick som så många gånger förr styra upp det andra gjort fel. Det är därför jag drar min slutsats om frisörer som yrkeskategori. Frisörer tar 450 spänn för 45 minuter och släpper iväg en stajlad och fin men med en massa dolda fel. Frisörer kan göra sjuka snabbjobb för att dom vill iväg vid halv sextiden. Frisörer bryr sig mer om nya trender och skiter i om personens hår passar för det eller inte. Frisörer ljuger när det blir dåligt och försöker få en att tycka att det är snyggt och precis som det ska va. Ganska sämst med anra ord. Detta gäller mest dom unga redan förstörda frisörerna. Ååh, så skönt att få smattra ner det där.

Drar mig så grymt för att packa. Hur gör man? Vart börjar man? Jag kommer inte att hitta allt jag vill ha med! Vi har så sjukt mycket grejer när Mikael och Elisabet är hemma. Måste måste måste verkligen börja. Bilden på syskonen är typisk. Mikael försöker visa oss nåt coolt, Elisabet skrattar och jag försöker pussa henne.

1 vecka kvar till Uppsala

Jag vill bara flytta nu! Orkar inte vänta en vecka och då kanske inse att jag faktiskt ska bo i Uppsala hela våren. Vill bara komma dit och ta alla grejer där. Det känns otroligt nice med en mjukstart i Elisabets lägenhet. Är lite rädd för att känna mig ensam sen men det är ju bara nåt jag måste komma igenom. Och framförallt hoppas jag att jag snabbt kan anpassa mig till avsaknaden av all service från mamma och pappa. Men allt det här är det dags för nu. Det är dags att känna sig ensam, rädd och tyngd av ansvar över mig själv.

Packfunderingar 1: Vilka noter ska jag ta med? 2. Jag måste ha en tv att se saker på (läs: Let's dance och Desperate housewives) 3. Vilka mössor är nödvändiga? Små saker ju, det ska nog lösa sig.

2007:s mest IQ-lösa diskussion: Finns det för många kvinnliga deckarförfattare i Sverige?