Dagen D

Nu sitter jag i bilen (helt fantastiskt med dagens teknik!) med John Legend i lurarna. När vi började rulla 10.48 var det inga tårar eller sentimentalitet utan precis som det brukar vara - blint raseri över segheten innan vi kunde börja åka. Mamma har verkligen räddat oss flera gånger genom att gå igenom allt i sista minuten, det ska jag ärligt säga men eftersom jag å andra sidan är en person som säger "jaja, nu får vi glömma det vi glömt bara vi kommer iväg" och dessutom har rätt kort stubin så kröp det i hela kroppen av irritation. NOG OM DETTA!! Jag är på väg!! Vi har en gigantisk släpvagn bakom oss som ju gör att vi dessutom måste hålla oss till 80 (pappa har iofs satt farthållaren på 87...). Vädret kunde varit sämre och det är nästan ingen annan bil som drar söderut förutom vi. Som så många gånger förr åker jag E4:an söderut mot Uppsala men den här gången ska jag stanna kvar. Man tror ju innerst inne att den här dagen aldrig riktigt kommer att komma. Det hade dock känts otroligt mycket svårare om jag hade dumpat mig själv och mina grejer på ett nytt ställe där jag inte kände någon och att mina föräldrar sedan hade åkt iväg! En otroligt otrevlig tanke.

Min syrra snokade i min korridor igår. Nu träffade hon inte nån som jag ska bo med men hade hon gjort det hade jag inte velat höra nåt om dom. Vill upptäcka det själv, det är ju rätt mycket som hänger på det. Hur som helst så har dom inget gemensamt porslin i köket, dvs. 4 uppsättningar av tallrikar, glas och grejer! Återstår att se hur det är med husgeråd och stekpannor. Mamma blev upprörd "Vad är DET för tokerier?!?!?" Kändes lite drygt att släpa med det oxå men kul att få köpa muggar och använda egna bestick. Då känns det lite mindre som att man bor i korridor och delar det mesta i livet.

Skit också, nu är jag ju kissnödig. Och dagen till ära fick jag mens. Men det här blir kul ändå! Vi ska börja med att ta oss torrskodda och oskadda och mätta och glada till Elisabets lägenhet.