Året 2007

2007 har varit ett otroligt händelserikt år. Det känns som att det har hänt mer under det här året än under alla andra tillsammans. Det mesta har varit otroligt bra och lärorikt. Tänkte försöka sammanfatta året litegrann.

Årets toppar: Friheten efter studenten, vicket i symfoniorkestern, V.I.A-spelningen på båten (!), överlevda utmaningar i arbetslivet, helgen hos Sanna i sthlm, RUT-terminen, konsertmästaruppgiften i UMS.

Årets bottnar är lite svårare. För allt som har varit jobbigt och drygt har ju i efterhand varit lärorikt. Det som inte dödar, härdar. Jag tänker på förskolejobbet där jag blev ensam utomhus 1 1/2 timme i regn med 10 barn som slutade med sand i munnen, håret, skrikande ettåring i famnen och provocerande femåringar. Låter som en rolig historia i efterhand men det var nästan traumatiskt. Mitt jobbsökande i början av terminen var också väldigt jobbigt och energikrävande men det ledde ju till så mkt gott! Min första arbetsintervju kommer inte att gå till historien som superväl genomförd av varken mig eller de som intervjuade men då hade man fått den erfarenheten oxå. Nu sitter jag här med mer tilltro till mig själv än nånsin, intressant CV, mindre krav och en snar flytt till Uppsala.

Gott nytt år allihopa!

Är jag för trevlig?

Det här med att vara tjej och jobba i serviceyrke... Har på senaste tiden råkat ut för flera medelålders män på maxi som inte har varit trevliga mot mig som människa utan trevliga mot mig som människa med bröst och snippa. Det märker man väldigt snabbt om det är det ena alternativet eller det andra. Jag började direkt tänka att jag nog varit för trevlig mot dem. Inbjöd jag inte till kommentarerna dom fällde om vilken "farlig/krävande/snygg kvinna" jag är? Men sen kommer jag ju på att jag är inte ansvarig för deras beteende. Det uppfostras vi ju till, vi tjejer. Att ta ansvar för hur killarna beter sig. Säger en kille något sexistiskt är jag som tjej ansvarig genom att ha lockat fram det hos honom. Men så är det ju faktiskt inte. Och hade jag bemött kunden på maxi mindre tillmötesgående hade jag kunnat beskyllas för det oxå så inget sätt blir rätt. Förvirrande och irriterande.

Var i Carlskyrkan på gudstjänst idag. Och Pert min kära vän spelade. Gråter nästan aldrig till musik men hans postludium (sista musikstycket), jazzlåten som han hade skrivit själv, rörde mig till tårar. Då känner man att man lever. Tack Per.

Maxi-dag

Idag jobbade jag från 08-18 på maxi. Med 6 timmars nattsömn kunde dagen har kunnat bli riktigt mördande men det har gått väldigt bra och jag kunde hålla både skärpan och trevligheten (nåja, kunden som ville räcka mig ett pantkvitto i taget för att jag inte skulle missa nåt fick inte mitt mest sprudlande bemötande). Det var dock så sjukt mkt folk! Varför utsätter sig människor för maxi och röran?? Det var så mkt att göra så jag hann knappt andas ibland. Fick gå en liten promenad och huka mig bakom en hylla och snacka med David för att hjärtat skulle lugna ner sig. Han berättade att Marie Picasso visade en sida mot publiken (trevlig, ödmjuk) och en annan överlägsen attityd både innan och efter uppträdandet på maxi. Jag hörde dock en låt med henne och det lät väldigt väldigt bra.

Magdalena dissar...

Det är en grej jag har funderat på mycket senaste dagarna. Julen går ju faktiskt över snabbare än snabbt! "Ååh, vips så var julen över! Det var ju nyss lucia!" hör man folk säga men jag menar, något är ju fel...! Jag hade tomteluva på mig på julafton när jag jobbade på ica maxi. Det kändes ju helt rätt. Jag jobbade även juldagen och då tvekade jag. Nu var väl luvsäsongen över? Andra kollegor har haft luva kanske nån vecka eller två innan jul och det kändes ju helt okej. Men är det inte nu det ska va orgier i tomteluvor, glitter, wham-tortyren? Mitt i all stress innan jul över att köpa mat och julklappar, ska vi även suga ut julpyntet och julstämningen och sen abrupt sluta efter julafton? Kan man inte förlänga över mellandagarna oxå? Eller fokusera på det när julaftonsmättnaden lagt sig? Kanske inte. Tycker det är konstigt i alla fall. När svt:s julvärd släckt ljuset känns ju julen redan ute.

Andra avenyn på svt! Vad är dealen?? Fruktansvärt. Det är ju utbildade människor som står bakom den där serien (borde det va). Ser dom inte hur pinsamt det är? Vem orkar skriva manus, vem orkar redigera och vem är den tragiska idiot som regisserar skiten? Ses såpor som en genre som andra genrer och därför kan genomföras på det sätt det görs decennier efter decennier? Annars fattar jag ingenting. Jag har dock varit en såpafantast länge och väl i min barndom. Det började med Tre kronor i källaren med min syrra, sedan skilda världar och nya tider (nej, inget vänner eller fiender, jag växte upp med tre kanaler). Tyckte på den tiden att det var rätt normala serier men nu märker jag till min besvikelse hur otroligt "såpiga" dom är. Och glamour ska vi inte prata om. Pensionärer som fortfarande spelar sin karaktär år efter år? Det måste finnas otroligt många människor i världen som bara får spela i såpoperor. Är det ensamstående mammor med dålig ekonomi, är det människor som vägrar släppa kändisskapet, är det folk med låg självaktning eller folk som tragiskt håller kvar vid sin skådespelardröm? Så måste det nästan vara.

På tal om att hålla kvar vid sin skådespelardröm. Det är så viktigt att hitta sin grej i livet som passar en själv. Livet blir så bortkastat om man försöker upprätthålla en dröm och bild om sig själv som inte stämmer överens med verkligheten.

Goatie har anlänt till Berghem!

Goati har landat hos mig! Familjen har så sakteliga börjat vänja sig vid en ny inneboende men det största testet blev relationen till Eddie. Först var han lite aggressiv och visste inte hur han skulle ta Goaties tuffa framtoning. Men hon vek inte ner sig och nu har han fått respekt för henne.

Måste skriva oftare!

Fick en liten förmaning av lisa om att blogga oftare och hon har ju så rätt.

Idag kom Goatie! Geten som har färdats runt världen och hälsat på kompisar efter en lista. Nu ska vi bara se vad Goatie ska få göra med mig... Känns som att mitt liv inte kommer att vara så händelserikt den närmsta tiden. Men en get på Maxi kan nog leda till äventyr.

Nu har jag läst ut andra boken av Stieg Larssons trilogi. Oooh ändå så bra! Jag får dock vänta tills jag är i Uppsala förrän jag kan låna den tredje. Julen kommer att bli way too splittrad med en Stieg Larssonbok lite för nära. Förutom att dom är spännande och välskrivna tycker jag att det är häftigt hur han har fått med kvinnor i naturliga maktpositioner i böckerna. Jag tror att många författare, säkert många av dem som också är feminister kan dra sig för att "kvotera" i sina böcker för att det inte riktigt blir trovärdigt med hur samhället ser ut. Men Stieg lyckas med det! Han dog för tidigt.

Fru till man på Ica Maxi: "Du! Skaru ha nåra stekta korvjävlar??"
Idag handlade Cykel-Ingemar av mig! Dock kom det inga frågor om min skjorta hade foder eller om jag hade manchester. Trodde aldrig jag skulle sakna det men det gjorde jag.

Några förhållningsregler

Ni som handlar på Maxi främst - om ni känner i hjärtat att ni inte följer dessa saker, börja gärna för det underlättar mitt sinne och jobb.

* Hjälp mig inte med kundvagnarna, jag vill ha min träning.

* Kom inte in 21.45 och börja storhandla.

* Vänd streckkoderna mot er själva.

* Kom igen, köp mer ekologiskt! Al Gore talar sanning.

Fyra enkla saker! Tack på förhand!

Sen måste jag säga att jag trodde att jag skulle stöta på många fler otrevliga människor på mitt jobb på Maxi. Människor har i regel ett underbart tålamod och överseende.

Se upp se en ny dag

Se upp kära vänner! Ett gäng isbitar höll på att träffa mitt huvud idag när jag gick till stan. Jag såg en bit svischa ner framför mig och en annan i ögonvrån bakom mig. Änglavakt var ordet. Och då gick jag längst ut på trottoaren. Skulle vilja tipsa om att vill man inte få snö alternativ is i huvet ska man gå och stryka husväggarna. Då är man mest safe.

Grattis kära syster till lägenhet. Så häftigt att köpa en dyr fin lägenhet helt själv!! Nu ska vi börja året med att hjälpa varann att flytta och det kommer att bli grymt roligt!! Tänkte på det. För många kommer det nu bara ett jullov som åker förbi väldigt snabbt och så är allt som vanligt igen med ny termin som rullar på. Mitt liv tar en helt ny radikal vändning och en dag kommer nog i början att kännas som ett år med allt nytt som ramlar över en. Men först är det alla adventar, lucia, hemvändare, jul, mellandagar med bertfest, nyår och sen... Ja.. Det tar vi senare.

Hälsning från kompis Ellis

En dag förra sommaren tog vi båten ut för att fiska.

Allting var fint och harmoniskt, tills det på första kastet råkade fastna något på min krok. Det visade sig vara en fisk!
Smärre panik infann sig då detta var ett scenario vi verkligen inte haft med i vår beräkning. Dylika slemmiga odjur skrämmer skiten ur mig och det visade sig att Magdalena inte var mycket mer att hurra för. Vi skrek i ren förtvivlan, båten körde in i någon form av inhängnad område för vi bara skrek som två andra lipglossbrudiga brudar och en halvtimme senare lyckades vi på nåt sätt få upp monstret i båten och jag trodde jag skulle dö och det trodde Magdalena att hon också skulle göra.

U-sala!

Jag har fått rum i en 4-rumskorridor i Uppsala! Nu ska vi bara se vilken kurs jag ska läsa, uppdatera CV:t och packa väskan så småningom.

Heja Elisabet som är mitt i en budgivning på en fin lägenhet.

Ögonblicksbild

Haha, denna bild har legat etta på vimmelbilderna från x3m-kvällen förra fredagen.
Trots underklädestävlingen som pinsamt nog genomfördes den kvällen. Från vänster: Lisa, Edvin, jag. Vad försiggår? Ingen aning. Det är tydligen fler som undrar.

Konversation mellan mig och mina barntimmebarn: Jag: Nu är det såhär att jag nog flyttar efter jul så då kanske vi inte ses..." Avbrytande barn: "Kan du hjälpa mig av med skon?" Nämen det är helt rätt att inte gräva ned sig :)

På tal om barn: http://www.alltombarn.se/du_och_barnet/flickorna-kommer-att-ta-over-samhallet-1.3922

Jag vill inte gå på stan

Det är konstigt. Jag har inget intresse av att gå på stan längre. I och för sig har jag aldrig haft ett särskilt stort tålamod och exalterat sinnelag gentemot shopping men nu känner jag mig ungefär lika uttråkad som min pappa alltid har varit. Det tog flera år innan han fattade att Domus inte fanns längre... Den största anledningen tror jag är "klimathotet" som det så populärt heter. Jag tycker det känns så onödigt att handla nytt när jag egentligen inte behöver nåt. "Vad önskar du dig i födelsedagspresent?" "Ingeting. Jag har allt jag behöver!" Hört den förut? En föräldra-klassiker. Idag drog jag den helt på mitt eget initiativ när mamma frågade vad jag ville ha till julklapp. En sak kom jag på: kokbok. Sen kanske jag fått en överdos av varor av alla dess slag genom Maxi, vad vet jag? Man skulle ju kunna tänka att med alla pengar jag tjänat i höst borde jag göra av med lite mer än förut. Men icket. Är snålare än någonsin. Eller så håller jag på att bli mitt riktiga jag. En tjej som inte gillar att gå på stan helt enkelt. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Kvällsfunderingar

Nämen hörrni, jag tror jag sticker till Uppsala ändå.

Besvikelse är när man försent upptäcker att man hade kunnat fått dansa salsa med en latinare.

Det finns stora chanser till mysig julkänsla det här året.

Livet har aldrig varit bättre. Är så tacksam för alla fina människor jag får träffa och dom jag redan haft länge.

Sicpersoner är vi alla "normala"

Det vackra konstverket ni ser på kort är ett brev som är värt namnet från kompis Elin i Luxemburg. Jag är ingen kreativ person själv men det är kul att känna människor som är det. Livet skulle vara tråkigt utan färg. Andra bilden är tagen idag på en toalett i Stadskyrkan. Framför den spegeln har jag och en annan Elin många gånger stått och kommit på de allra roligaste ansiktena.

Igår var det föreläsning om Homo/bi/trans på tjejgruppen. Hon som snackade var en gammal klasskompis till mig som har gått en skolinformationsutbildning i RFSL:s regi. Mycket intressant och viktigt. Man märker hur många frågor man har. Tyvärr är det brist på forum att ställa dem i. Vi fick lära oss att när det gäller bisexualitet så skiljer man på att kunna bli känslomässigt attraherad av en annan människa och lust att ha sex med en annan människa. Det finns alltså många olika kombinationer av bisexualitet. Det kan vara tillexempel vara att en tjej kan bli känslomässigt attraherad av både killar och tjejer, men bara vilja ha sex med tjejer. Något jag aldrig hade hört förut. Sedan tog vår föreläsare upp en annan mycket intressant grej. Det finns ett begrepp en person kan stämma in på och det är "sicperson". En sicperson är mån om att passa in i de förväntningar som finns på det kön han/hon tillhör. En transperson är å andra sidan en person som överskrider dessa förväntningar. Det är roligt när det "normala" också får ett begrepp. För i sanningens namn är ju de allra flesta sicpersoner men finns det ett sådant begrepp vänder man på "normalt" och "onormalt" och det är alltid nyttigt. Är en sicperson "naturligare" än en transperson?

Frågan

Att bo kvar i Umeå, eller att inte bo kvar i Umeå, det är frågan. Ett vik på 50% som församlingsassistent i Stadsförsamlingen, lockar det? Ja. Lockar det att flytta hemifrån? Ja. Lockar det att spela i Musiksällskapet? Ja. Lockar det att röra på sig? Ja. Jag har absolut ingen aning om hur jag ska välja. Det finns fler fördelar med att vara kvar i Umeå har jag kommit fram till. Magkänslan säger ofta Umeå. Men jag vet inte om det är tryggheten som är den största övervägande faktorn att bo kvar. Samtidigt vill jag inte flytta för att jag känner mig stressad för att man ska flytta heller. Shit vad svårt det blev. Tillbringade en heldag med min tjejgruppskollega Maria idag och det fick mig verkligen att börja fundera över våren. Jag trivs så bra här! Det finns så många bra människor här! Jag vet ju inte vad jag får i Uppsala. Det kan bli underbart och så kan det bara bli onödigt fel också.

Sjökor och stekare

Laserdome igår med symfoniorkestern var bland det roligaste jag gjort, alla kategorier... Jag trivdes som fisken i vattnet med ett vapen och fiender att skjuta på! :) Höll på att vinna alltihopa och få "Sjöko-reflexen" men det sket sig i slutet...

Bloggoperan jag är med och spelar i heter ju Sjökor och stekare och är mycket på temat kärlek och relationer. Sådant som ungdomar funderar på. Det centrala i det funderandet är att människor och sjökor skiljer sig så mycket åt att det inte ens är någon idé att de försöker fungera ihop. Och med människor menar man män och med sjökor menar man kvinnor. Är inte det lite konstigt år 2007? Dels att man liknar män med människor liksom... Men också, är det verkligen fortfarande diskussioner om att killar och tjejer är så olika att man nästan skulle kunna kalla dem för helt olika varelser? Är inte det lite 90-tal? Har vi kommit så kort bit på vägen?

Den viljestarka kroppen

Ibland, rätt ofta får jag en känsla av att jag borde göra en sak. Det som då kan bli problemet är att jag kan inte göra den för att det går inte! Det är alltså helt fysiskt omöjligt att genomföra för hela kroppen vägrar att lyda huvudet. Detta inträffar ofta när det gäller fiolövning. Om min kropp vill sitta framför datorn/tv:n istället så gör den det och det är bara att ge upp övertalningsförsöken. Så känns det just nu och det är en rätt skön känsla när man ger efter för sig själv och säger "Okej, Magdalena. För den här gången."

Det som är allra jobbigast med den här tiden på året är transportproblemen som uppstår. Visst, man kan fortfarande cykla i nästan de allra flesta väder men som ovanstående stycke tyder på kan min kropp även vägra att genomföra en blåsig, lång cykeltur på spårig is.

Den här veckan är exakt hur tjock som helst, men kommer helt garanterat att bli väldigt intressant och rolig. Det är bl.a. föreställningar, studioinspelning, maxi, RUT-ledarutbildning och intressanta möten...

Min duktiga RUT-tjejer (tjejgruppen) har samlat in 5400 till Fistulasjukhuset för könsstympade kvinnor! Höll ett riktigt brandtal om könsstympning i kyrkan innan den andra och sista fikaförsäljningen och jag tror att det kan ha fått igång generositeten litegrann. Det kan ofta bli lite för snällt och slätstruket när man pratar om ändamål att ge pengar till i kyrkan tycker jag, så jag samlade ihop lite mod och berättade hur könsstympning förstör kvinnors liv. Helt i onödan.

Förmiddagarna som ger mig ångest

Det är underligt hur förmiddagar kan bli. Idag vaknade jag kvart i tio, eller rättare sagt - jag ställde klockan på kvart i tio trots att jag somnade närmare halv tre (varför?). Sedan åt jag frukost och la mig i soffan framför teven. Först blev det två lovsångsklassiker från Pingstkyrkan i Karlstad och sedan gammal inspelning av Babben o co. När det var slut tog Fab 5 vid. De är verkligen jätteroliga. Verkligen min humor. Vad tror ni hände sen? Jo, Idol-reprisen tog vid och den kände jag mig också dragen till att se. När alla programmen var sedda och klara var klockan kvart i ett. Då hade en hel förmiddag gått åt utan att jag hade övat någonting för sedan skulle jag fika med Lisa och genrepa och spela konsert. Ni tänker kanske nu "Men Magdalena, du kan behöva koppla av. Du har ju så mycket just nu!" Ja, det kanske jag har men söndagförmiddagar som spenderas hemma får jag verkligen ångest av! Teven fångar in mig och håller mig hårt hårt i sitt grepp. Jag kan inte komma mig för att göra någonting och timmarna bara går. Det är inte en avslappning som gör mig avslappnad. Massage är en sådan grej däremot. Men jag kan inte komma ihåg senast någon masserade mig... Så om någon nu, kanske mot förmodan spontant kommer att vilja massera mig kommer det att tyda på att den personen läst min blogg, och det blir ju spännande att se.

Imorgon är det barntimmen för första gången på tre veckor. De ska pyssla Fars-dagkort och min kära kollega föreslog en lite sämre grej gällande det - att de skulle måla en mall av en bil till kort. På tok för stereotypt i mina ögon men jag drar mig verkligen för att ta upp sådana där saker numera. Det känns direkt som att man målar in sig i ett hörn. Man är väl lite skadad efter alla "skämt" om att man skulle vara rabiat eller arg. Orättvist är ordet. Och är det inte också rätt självklart att alla pappor inte har bilar som intresse?

Ikväll var det trevlig konsert i Stadskyrkan. Körmusik kan verkligen vara en sån njutning ibland. Och jag älskar att spela med sordin. Men nog om det. Nu ska jag gå upp till min ångestvåning (jag tänker under inga omständigheter berätta hur länge sedan det var jag städade den) som är så stökig så man mår dåligt och läsa "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl. Tänk om fler killar var lika modiga som han!

Så hade man varit på sin första arbetsdag själv på Ica maxi. Självklart blev det lite strul. Det största var kanske de 39 mjölk jag slog in istället för 3.. Men alla kunder utom en hade tålamod med mig. Idag har jag dock träningsvärk i ryggen och tackade också nej till att jobba 8-15 idag. Jag har faktiskt ingen skyldighet att jobba där så fort de säger till. Inga papper är påskrivna och jag har inte kniven på strupen för att tjäna pengar heller.. Sen har jag också kommit på att jag faktiskt inte har någon skyldighet att gå på dejt heller, bara för att nån annan vill det. Dessutom är det ju kanske schysstast att inte inge några förhoppningar.

Dagarna i Uppsala var livskvalité både för min syster och för mig (kanske ännu lite mer för henne...). Uppsala är så fint och caféerna är så mysiga och min Elisabet bor där. Tre av de största anledningar till att flytta dit. På tisdagkvällen var vi på teater. Filiipa Bark och döden. Filippa Bark är karaktären som har varit med i "Robins" på teve och i Melodifestivalen. Hon har några oslagbara citat: "Jag får spela mig själv som vanligt" "Dom tar ens glasögon och sätter på dom på dom" och många fler. Kul med teater, det borde man gå mer på.

Ännu ett spännande jobb

Nu sitter jag i Fiolen, ett elevrumshus på Framnäs folkhögskola och försöker smälta lite saker. Framförallt att jag har fått ett välbetalt jobb i Symfoniorkstern för en uppsättning nästa vecka fram till 17 nov...! Bloggoperan behövde en till fiol helt enkelt och jag blev rekommenderad. Jag som är världens mest plikskyldiga person som inte vill stöta mig med någon blev ändå kluven när det kommer att sno massor av tid från Maxi. De ringde därifrån idag och lät inte supertrevliga när dom hörde att jag var på väg till orkesterläger i Pite. Den världen förstås inte riktigt där... Det var lönehelg och massor av folk och jag hade fått jobba ikväll och imorgon. Surt faktiskt när repen var rätt jättetråkiga. Men Micke fick bli min terapeut och det slutade med att jag ska försöka jobba lite parallellt ändå och tog jobbet på operan. Något annat hade ju varit idiotiskt.

Det är så mycket som har hänt i höst som jag aldrig trodde att jag skulle testa eller vara med om. Och som vanligt kör det ihop sig och krockar för mig till slut.. Jag som skulle ta det lugnt och gotta mig i trygghetszonen en termin till =) Men jag är samtidigt så otroligt glad och tacksam för alla chanser jag har fått. Det är så nyttigt att prova på nya saker och jag har blivit bättre på att både tacka ja till saker jag inte varit säker på att klara och av, och att tacka nej till saker jag inte vill.

Ännu en lycklig dag

Efter en halvdålig natt och en tidig morgon var jag installerad på Maxi med min guide Jenny. Och jag har verkligen haft en helt sjukt bra dag!! Supermånga trevliga arbetskamrater, en kassa full av sifferkoder där simultanförmågan sattes på höga prov, och en självscanningskassa som jag klarade av själv till slut. Det finns ett ganska nedlåtande uttryck som handlar om att "sluta sina dagar som kassörska på Ica". Sanningen är att det jobbet är en real brainer och kräver massor med koncentration. Men det är en mycket mer trivsam arbetsplats än förskolan som faktiskt inte alls är trivsam. Mina barntimmebarn är A-laget när det gäller barn, annars håller jag mig nog till äldre människor i framtiden.

Så hade man genomfört en fikaförsäljning med RUT och en Musiksällskapskonsert på samma dag. Kl. 10 satte RUT igång med fikat som skulle säljas efter familjegudstjänsten i stadskyrkan. Kl. 12 blev det Invasion av barnfamiljer som skulle ha korvar, mackor och muffins. Helst alla på samma gång. Men det var roligt stressigt och allt löste sig till slut tack vare mina sweetie-föräldrar. Jag skar mig dock på en korv-konservburk ganska big time och höll på att tappa stråken på genrepet kl. 13.

I morse vaknade jag rätt nervös och opeppad på hela dagen. Efter genrepet kände jag mig istället väldigt harmonisk och laddad. Väntade bara på den riktiga nervositeten att slå in. Den som har gjort att jag dragit mig de senaste åren från att spela solo. Som bara har fått mig att må dåligt. Vart var den ikväll? Den kom aldrig! Det är jag mest nöjd över, förutom att min spelinsats också gick rätt bra. Visst var jag lite skakig på solona på Strauss ibland men jag tappade aldrig koncepten och framförallt så slutade jag aldrig tycka det var roligt! En stor anledning till det var kanske all pepp, stöd och uppmuntran jag har fått från orkester, dirigent och proffsmusiker som har fått mig att lita på min egen förmåga. Det var en helt underbar känsla. Jag är så tacksam och det är så viktigt att berömma människor. Jag tänker på det ofta. Man kan verkligen lyfta människor genom det. Efter konserten kände jag mig lyckligare än vad jag gjort på väldigt länge.

Imorgon ska jag introduceras på Maxi, sedan förskola och sedan RUT-ledarutbildning. Kan bli en rätt bra dag tror jag :) Om jag bara kan sova efter den här...

Det går en låt på radion just nu som Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer sjunger som heter "Du som tog mitt hjärta". Jag brukar inte bli rörd av låtar, särskilt inte de som går på radion. Dock finns det en strof i den låten som verkligen tar tag i mig och ger mig gråtklump i halsen. Inte för att jag känner igen mig och för att jag är i den situationen, utan bara för att jag känner hur smärtsamt det måste vara att känna så. Strofen är så här: "..och jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs." Med melodi till går den rakt in.

Djurvänner

Mina söta djur har en ovanlig vänskap, och ibland är den riktigt fin.

Hockeyskadad Magdalena..?

Godkväll världen! Jag har genomgått en anställningsintervju och har fått jobb! Nu har jag tre arbetsplatser!! En församling, en förskola och ett Ica Maxi. Det är nice, jag kommer att kunna jobba mycket fram till jul ser det ut som. Jag lyckades!

Anställningsintervjun blev inte som jag hade tänkt mig riktigt. Den tog 25 minuter och två frågor handlade om mig som person: 1. Berätta kort om dig själv (Magdalena babblar på...) 2. Hur skulle någon annan beskriva dig? (Magdalena babblar på...) Sedan handlade intervjun om hur FRUKTANSVÄRT mycket jag har på fritiden. Hur blev det så? Varför blir jag alltid stämplad som en person som alltid har massor att göra? Det är ju inte så! Insinuerar jag att jag är sjukt upptagen helt omedvetet? Det blev till slut lite komiskt. Något som dock var väldigt komiskt på riktigt var frågan som kom mitt i hela alltet. "Du sa att du spelar hockey, har du blivit skadad någon gång? Och har du några allergier?" Det enda som föranledde den frågan var att jag slapp ur mig i förbifarten att jag gillar att spela landhockey på vintern. Haha.. Av alla frågor i världen som kunde ställas på intervjun hade jag aldrig gissat på den. Idag ringde de i alla fall och tyckte det hade gått jättebra på intervjun. Dock är de ju medvetna om att jag har MÅNGA järn i elden, men att de gärna skulle se att jag ville jobba det jag kunde.. Ja, Ica Maxi, det ska jag göra.

Stockholm (Sanna) i mitt hjärta

Nu är jag väldigt lyckligt hemkommen efter en perfekt och lycklig vistelse i Sthlm hos min vän Sanna. Vi har haft så fruktansvärt roligt och vilsamt tillsammans. Efter att ha åkt nattbuss till Sthlm och steg in på Cityterminalen kom jag på att jag aldrig rest själv till huvudstaden förut. Men allt löste sig, jag kom mig fram till Sannas Kulturrama, var med på en teorilektion och fick sedan se Huddinge i all sin prakt. På kvällen satte vi oss på ett café i stan och pratade om allt som ska pratas om. En rolig grej hände den kvällen på stan när det kom en kille och frågade oss om vi rökte. Sanna säger som man normalt skulle säga om man inte rökte: "Nej." Jag går utanför mig själv, blir lite överambitiös och säger med stark röst: "Nej, Faktiskt inte!" Precis som att det var konstigt att jag och Sanna inte rökte denna fredagkväll i Stockholm. Jag vet inte om det var after-eightlatten eller vad det var. På lördagen vaknade jag väldigt lycklig och uttryckte en önskan om att få höra Jill Johnsons version av Vilken härlig dag alldeles yrvaken. Sedan var det en shoppingtur på fem timmar innan vi började förbereda oss för kvällspasset. Vi lagade god mat och skulle dricka vin till. Jag ska korka upp vinet men vrider av handtaget, vi försöker dra ut korken med en skiftnyckel men får till sist ge upp. Ingen granne var hemma alternativt inte hade en vinöppnare. Efter middagen tog vi oss ut till Lidingö och var på Sofias inflyttningsfest i sitt vegankollektiv. Trevliga människor och en desperat tysk. Vi for dock hem ganska tidigt och åt chips och drack te innan det var dags att lägga sig för att åka hem på förmiddagen idag. Tack för 34:e gången Sanna för helgen och för att du finns.

På onsdag ska jag på anställningsintervju för kassajobb på Ica Maxi. Tjoho. Till veckan ska jag även jobba två dagar på förskola på Ersboda. Sedan ska jag också försöka öva och bli inspirerad inför konserten på söndag.

Livet rullar på

Det bästa som finns är att få komma hem efter någonting som varit energikrävande och lite gruvsamt och bara lägga sig i soffan och zappa sig fram till slökänslan. Precis det fick jag göra idag efter att ha haft en full dag av idrottslektioner. Ris och ros får jag ge mig själv och eleverna, men lektionerna hade iaf en början, en mitten och ett slut. Då får jag vara nöjd. Jag är också glad över att jag kunde få de flesta klasserna att skratta. Med mig, inte åt mig de allra flesta gångerna :) Sedan var det underbart att få sitta i personalrummet och få luncha med mina gamla lärare. Hela gymnasiet hade jag en längtan att göra just det, få vara en av dem, haha. Man kanske skulle bli lärare ändå.

I måndagskväll snackade jag på orkestern med en kvinna som jag visste kom från Australien. En tanke slog mig att hon kanske kom från Melbourne och att hon i så fall kanske haft lite kontakt med den svenska kyrkan. Vi hamnade med varann i pausen och ja, hon var från Melbourne. Jag sa något patetiskt om hur gärna jag skulle vilja jobba i en svensk kyrka i ett engelskspråkigt land och frågade om hon visste något om den svenska kyrkan där. Well, hennes man satt tydligen i......KYRKORÅDET i svenska kyrkan i Melbourne. Han kom sedan och hämtade henne när orkestern var slut och han skulle vidarebefordra mig och jag fick erbjudande om att få bo hos dem i Melbourne tills jag hittar eget boende. Vad är oddsen?

Nu ska jag söka kurser inför våren, sen blir det Sex and the city.

Nytt jobb, nya erfarenheter

Så hade man kastats ner i en het gryta som kallas Midgårdsskolans gympasal. Jag fick förfrågan förra veckan om att idrottsvicka i 4 klasser på onsdag. Men igår, medan jag jobbade med min barntimmegrupp ringde de från Midgård och behövde vikare redan 2 timmar senare. Jag som alltid vill planera mig till kontroll fick då bara rafsa ihop en lektion och köra. Det gick helt okej även om klassen var av den här typen: "Kan vi inte göra så här istället?" "Är det inte bättre att göra så här?" Mitt kondition/styrkapass blev ingen riktig höjdare, men klasser är ju väldigt olika och saker som inte funkar i en klass, kan funka hur bra som helst i en annan. Idag har jag haft två lektioner till. Första lektionen var elevledd boxercise som jag kopierade och körde på nästa lektion med musiktvåorna. Otippat att vi skulle träffas igen i det sammanhanget... Min kropp är dock alldeles slut! Det är tydligen bäst träning att vara idrottslärare. Då spelar det ingen roll att man är på Iksu och svettas 4 ggr i veckan. Varje lektion lär man sig något och jag intalar mig själv att detta är något helt nytt och att man inte måste vara bra direkt. Det går rätt bra faktiskt. Jag är i alla fall en erfarenhet rikare.

Jag vet vad jag ska göra på torsdag när allt jobb är slut. Bränna Lauryn Hill och sedan lägga mig i soffan och se Sex and the city.

Igår på orkestern höll jag på att flyta ut i en pöl av ångest. Det kändes så fruktansvärt oöverstigligt med konserten den 21:a. Hur mycket jag än övar verkar ändå inte allt sätta sig. Får jag bara lite press på mig tappar jag hur mycket som helst. Hjälp.

Jahapp

Då skulle man bli kulturvetare, flytta till Stockholm och bli aerobicsinstruktör.

Viktiga saker

Ikväll var det årsmöte för orkestern jag spelar med i. I styrelsen ingår 12 personer. Två av dessa är kvinnor. Sekreteraren tog upp att valberedningen kunde ta i beaktning att det är så könsensidigt. Direkt blir hon avbryten av Herr Ordförande som säger "Dra fram kvinnonamn, det är det du vill!" Sekreteraren fortsatte och sa att det bara var en grej att tänka på, varefter en annan styrelsemedlem säger med stark röst om den kvinnliga sekreteraren "Ja, hon har det inte lätt i styrelsen!". Suck suck suck. Direkt när ämnet togs upp blev det lite nervös och spänd stämning i rummet. Varför då? Jag tror att det delvis handlar om att folk i allmänhet är liiiivrädda för något som liknar kvotering av kvinnor. Även när man bara har det i tanken och inte som en arbetsplan. Det ligger rotat i en tanke om att det som vi har nu är naturligt. Faktumet att det naturliga är stor övervikt av män förklarar vi med biologiska skäl. Män är nog helt enkelt mer för att engagera sig i styrelser i föreningar. Eller, män är kanske till och med bättre på att ingå i styrelser, medan kvinnor sjäälvklart är bättre på andra saker. Fortsätter vi att underkasta oss de biologiska förklaringarna kommer vårt samhälle aldrig att sluta diskriminera kvinnor som grupp. Vårt samhälle kommer heller aldrig att sluta kvotera in män i styrelser. Det gäller att aktivt kämpa för att inte se saker som de är nu som naturliga och självklara. Det gäller att aldrig acceptera saker som de är och det kräver mod. Jag hoppas att jag ska få mer och mer av det.

Såg en dokumentär om kvinnlig könsstympning idag och jag säger som Klara. Jag trodde inte att ett barn kunde skrika så. Det är helt enkelt ett fruktansvärt övergrepp på kvinnors mänskliga rättigheter som drabbar flera tusen, om dagen. Förutom alla sjukdomar så dör kvinnor runtom i världen av tre helt andra anledningar år 2007: 1. Selektiv abort/spädbarnsmord på flickor. Underskottet i Asien är 100 miljoner. Om tio år kommer det att finnas ett överskott på 20 miljoner giftasvuxna män i Kina. Kinas regering har dock påbörjat en kampanj som kallas "Älska flickor" där familjer som väljer att föda döttrar får ett hus. 2. Hedersmord. Uppskattningsvis dödas 5000 kvinnor varje år för att de pratat med grannpojken, blivit tillsammans med en ej godkänd kille eller blivit våldtagen - dragit skam över familjen. 3. Könsstympning. Alltifrån att förstöra klitorisen till att skära bort rubbet av blygdläppar och klitoris och sy igen. Sedan sprätta upp innan bröllopet och sy igen. Sedan sprätta upp innan en förlossning och sedan sy igen. Ja, ni fattar hur otroligt vidrigt det är. En femtedel av alla kvinnor som blir könsstympade dör vid ingreppet. Sedan är dödssiffran stor även vid senare komplikationer.

Om ni inte har lust att stödja Rosa bandet eller något annat viktigt projekt just nu. Gå in på www.fistulasjukhuset.se. Ett unikt sjukhus i Etiopien som opererar könsstympade kvinnor.

Ska man ut i världen kanske och försöka rädda den? Tål att tänkas på.

Tillsammans är man mindre ensam

För er som inte vet det, så åkte mina föräldrar i torsdags morse på personalresa till Rom. De kommer att vara borta t o m tisdag morgon och jag fick således ensam vårdnad om hus och djur (shit, kom på att jag måste vattna blommorna...). Såg inte fram emot att passa Eddies kiss-och-bajs-tid fyra ggr om dagen men det har funkat hur bra som helst. Vi har det faktiskt rätt trevligt här hemma, jag, Eddie och Missan. Idag gick vi till och med på en gemensam promenad. Det går dock inte att jämföra djursällskap som människorsällskap. Dock satsade jag och gjorde en söndagmiddag till mig själv idag. Flyttade matplatsen från TV-soffan till matsalsbordet, tände ljus och åt stekt lax med potatis. Ensamheten gör sig väldigt påmind i en sådan situation. Jag menar,en sådant tillfälle är så upplagt för att att man ska dela med någon. Finns det egentligen någon anledning att laga en fin middag och bemöda sig om att tända ljus och skippa tv-underhållningen medan man slevar i sig, när man är ensam? Är inte sådana tillfällen bara till för umgänge människor emellan? Jag känner ofta väldigt tydligt att jag har två Magdalenor i mig. Nu menar jag inte som två personligheter, utan dels den Magdalena jag visar utåt mot andra människor och dels den som ser mig själv utifrån. Och det här är min poäng: Jag känner att jag verkligen kan umgås med mig själv och bara mig själv på det viset. Jag skämtar med mig själv, diskuterar med mig själv och peppar mig själv. Det är helt enkelt så att jag kan känna att jag har stöd av mig själv och att jag har mig själv att luta mig mot. Andra dagar klankar den ena Magdalena bara ner på den andra och får den att känna sig sämst i världen men de dagarna ska man inte ägna så mycket uppmärksamhet.. Hur som helst tror jag att det är viktigt att bli vän med sig själv och lära sig att umgås med sig själv. För väldigt många gånger har man faktiskt bara sig själv att gå till, eller äta med. Jag hade en ganska trevlig middagsdejt med mig själv även om det var en undantagssatsning. Ikväll ska jag se filmen "Tillsammans är man mindre ensam". Det är verkligen sant men det är också sant att Tillsammans med sig själv är man mindre ensam. Nu har jag skrivit orden "sig själv" nog många gånger så nu går jag över till två tips:

1. Om du träffar en äldre människa, grabba tag i den och passa på att lyssna på den personens historia och fråga frågor! Det är en värld full av erfarenheter och roliga historier som är på väg att dö ifrån oss.

2. Dill och kikärtor är en perfekt kombo lärde jag mig idag!

Fynd i dagens rensning

Denna förmiddag vigdes till stor del till att rensa ut en kartong som fanns i ett av förråden på min våning. En hel massa skolgrejer och annat smått och stundtals väldigt gott hittades. Bl.a. en lapp som skickades mellan mig och Klara i sexan med en väldigt udda dialog. Så här löd den: M - Vad betyder stjärnnamet du skrev igår? K - SNORK, vad annars? M - runko. Pappa hittade en runklapp en gång. K - hjälp! vad stod det? M - massa med partyrunk och nötterprat hehe.. K - Hohohohoho.

Andra fynd var en utskriven presentation från Lunarstorm när jag gick 7B på Minerva. Den är en sådan grej som ingen utom jag får ha tillgång och kontroll över. Den kan missbrukas grovt!! Pinsam som tuuusan. Luciabilden på mig och Idas skrattade jag en stund åt. Det är roligt. Även om man långt ifrån sparar alla gratulationskort från när man fyllde nio, är det roligt att bara läsa igenom dom en gång och sedan lägga i slänghögen. Det är kanske den mest värdiga behandlingen på ett sätt. Men vissa (eller ändå en del..) saker sparar jag och lägger tillbaka i kartongen. Äpplet faller inte så jättelångt från trädet som du tror, mamma.

Sedan i detta nu försöker jag författa ett mail som förhoppningsvis ska kunna ta mig till New York och Svenska kyrkan om det vill sig väldigt väl. Please God!

Fina barn

Åh, vad jag tycker om mina måndagsbarn. Det svåra är bara att ha tid med alla gullungar som säger oslagbara citat utan att veta om det. Idag var det stor action från början till slut. Jag var helt säker på att vi hade bytt tid så jag tog sovmorgon och hade nyss morgonkissat när min kollega ringer. Hej-Vart-Är-Du-Samtalet är något som jag sällan har behövt uppleva. Har kanske försovit mig två gånger i livet men nu blev det till att skynda sig ner till lokalen med foundationen som en krigsmålning såg jag sedan, haha. Skulle ha samlingen också och det var tur att jag hade förberett allt kvällen innan... Sedan rullade det på med en pik om att jag var långsam på att skala frukt och vilt fotbollsspel med sovande målvakt. När barntimmen var slut skulle jag följa barnen tillbaka till förskolan. I början går dom väldigt prydligt hand i hand allihopa. Det spårar sedan ur när vi går över "vulkanen" som sprutar lava. De låtsas kasta lava på mig och springer iväg när dom misstänker att jag ska jaga dom. De springer i förväg och jag börjar ropa att dom måste stanna och vänta. Det går sådär. När jag nästan kommit ikapp börjar de springa igen och vi närmar oss parkeringen. David springer och håller på att runda en bil då jag ser en annan bil komma och svänga in. I sista stund får jag honom att stanna och bilen kör förbi. Såå hemskt. Var inte i stånd att läxa upp dom då, fick bara lära ut hur man ska bete sig när det är bilar i närheten. Jag fick verkligen känna på vilket stort ansvar jag har. Nä, nästa gång ska jag vara mindre partyfröken och mera tråkfröken.

Mannen, rösten, frisyren...

En ganska så frivillig hemmakväll blev det ikväll med bakning, beställning från H&M (som förresten är det klädföretag i Sverige som är snällast mot arbetarna och miljön!) och diverse TV-underhållning. Jag såg bland annat Sing-a-long med Brolle jr. Färdades snabbt tillbaka till 2002 då jag lyssnade på hans "playing with fire" en hel sommar. Singeln gick alltså helt seriöst på repeate under hela bilsemestern och jag drömde mig bort i en värld där jag och Brolle jr låg på en äng och han dedikerade sången till mig. Fick tillbaka lite av min crush ikväll när han sjöng "jag ger dig min morgon" med sin gitarr.. Och så var jag ju tvungen att kolla upp hur gammal han är (ett väldigt speciellt intresse jag har...) och det visade sig att han är född 10 november 1981. Så då vet ni det.

Ett jobb att söka jobb?

Den här veckan har jag sökt snart ett tiotaljobb (ska iväg och lämna in två ansökningar till nu) och det känns både hoppfullt och fullständigt hopplöst på samma gång. Så fort jag har fått mitt utdrag ur brottsregistret kommer det nog att finnas en hel del springvick för mig på förskola så det hoppas jag på. Jag har dock också gått en hel del på stan och lämnat in ansökningar och frågat efter chefer tills jag har känt mig så less på mig själv att jag har farit hem. Ibland blir jag arg på mig själv att jag inte började söka jobb tidigare. Men jag är också väldigt stolt över att jag styrt så mycket jag inte var beredd på innan och känner att jag har utvecklats grymt mycket av allt det här. Det är därför jag undrar om man kan skriva in i sitt CV: Har sökt jobb, oförtrutet och på ett trevligt och socialt kompetent sätt under hösten 07. Referenser: Umeås butikschefer.

Idol i mitt hjärta! Vilken underbar jury, programledare och många grymma deltagare. Finns inget jag hellre ser på TV just nu.

En bra låt

Kate Nash - Foundations

Tack.

Söndag

Igårkväll lagade jag, Emilie och Anna middag hemma hos Anna. Jag höll en ganska låg profil under matlagningen, det fanns folk som hade större koll och det var ett smart drag för det blev väldigt gott! Den mysiga stämningen på bilden tog slut ungefär 2 minuter senare då vi sprang till vardagsrummet med våra tallrikar och såg Svensson svensson och senare också Babbens nya talkshow. Åh vad jag är en Svensson (på tal om svensson svensson) och det använder jag inte som något nedvärderande. Ge mig chips, Let's dance/Idol/Folktoppen/På spåret och jag kommer inte att begära något mer. Visst, svenska helgunderhållningsprogram är inte alltid de mest kvalitativa och lyckade men mysigt är det onekligen. Tryggt.

Senare under kvällen blev det skrattfest med spelet "Med andra ord". Den bästa känslan som finns är ju när man inte kan förfina de skrattljud man utstöter alternativt blir helt tyst och slutar andas. Det blev ingen snedlugg klippt heller men det hade kanske varit lite förhastat...

Susanna Kallur! Vilken tjej! Synd att hon inte fick utklassa kaxiga Kerry i VM bara.

En liten insikt

I och med mitt jobbsökande och genom det lilla jobb jag har, har jag fått en inblick i hur vuxna människor i arbetslivet är och beter sig. Jag har insett att man inte alls behöver vara någon superkompetent, supersmart och superduktig person för att ha en anställning. Det finns riktigt många sullare som lätt skulle kunna bli ersatta av mig! Nu låter det som att jag kanske har fått en övertro på min förmåga men det är faktiskt bara skönt att känna att "har dom kunnat få ett jobb, kan minsann jag också få det!". Det är ungefär som när man förstod att ens föräldrar också kunde bli nervösa, osäkra etc. Jag börjar förstå att det kanske ändå inte är så svååårt och mognadskrävande att vara vuxen och söka jobb/jobba och ringa telefonsamtal hit och dit. Det är dessutom ganska roligt att se att man klarar av det.

Vagel i ögat

Ibland får man en nagel i ögat, ibland får en man en smisk i ögat av sin hårtofs. Den här gången har jag fått en vagel i ögat. Verkar det som. Mitt högra ögonlock är svullet, lite rött och lite ömt. Fick flashbacks tillbaka till Umeå open-helgen07 då min förkylning som jag hade då, även satte sig lite i ögonen så att ögonlocken blev svullna och variga. De blev också blodsprängda och när jag skulle tvätta bort sminket den lördagkvällen började jag blöda näsblod. Det förstod jag inte direkt och under några hemska minuter när jag stirrade ner i det röda vattnet i handfatet, blodstänk på spegel och väggar samt ett fejs fullt av blod trodde jag att mina ögon hade börjat läcka blod. När jag ringde Sjukvårdsupplysningen möttes jag av ett 30 sekunder långt skrattanfall när jag berättade historien.... Men tillbaka till vageln. Tydligen så växer den lilla vagelknölen under ögonlocket tills den spricker och varar och sedan försvinner. Men det fanns några tricks för att få den att gå tillbaka. Bland annat att stirra ner i en flaska olivolja i drygt en minut. Det har jag gjort, haha. Jag har dessutom spottat saliv på fingrarna och smetat på ögat. Det skulle också vara någon huskur. Vad gör man inte för att få se vanlig ut igen?

Igår hade V.ia sin kanske tråkigaste spelning någonsin. Tre personer korta var vi, spelade först ut på Hamnmagasinet för en liten publik som inte gillade varken att dansa eller att ge applåder. Men vi hade i alla fall roligt i logen innan när vi gjorde om alla våra låtar till Smurfhits. Kvällen var inte heller densamma utan min gamla vapendragare och fina vän Klara. Jag sullade på solot utan dig Klurra!

Veckans ägning

Den stod Jonny Hjelm för. Han är historieprofessor och har gjort en stor studie där han har jämfört elitdamfotboll och elitherrfotboll när det gäller passningar, mottagningar, dribblingar, avslut och fasta situationer. Hans slutsats? Skillnaden mellan könen är väldigt liten. Herrarna lyckades med 81% av det de företog sig, damerna med 71%. Alltså svårt att upptäcka för ett mänskligt öga. Det är bara när det gäller fysiken som herrarna ligger betydligt mer före damerna. Till och med jag hade svårt att tro att skillnaden skulle vara så liten. Men det visar ju bara hur mycket könet på personen som utför något har betydelse för hur vi ser på prestationen. Våra förväntningar styr vår hjärna som styr våra ögon. Uppseendeväckande och lite sorgligt. Dock alltid härligt med en myt som spräcks! Nu laddar jag för VM i Kina! Take care.

Lite action för en gångs skull

Två dagar i sträck har jag gjort mer tydlig nytta än vad jag brukar göra tider som dessa. Igår hjälpte jag Lisa att flyttstäda. Det är faktiskt helt otroligt hur smutsigt det kan vara i en lägenhet utan att man märker det. Och vad många vinklar, vrår och lister det finns som man aldrig tänker på. Man tänker heller aldrig på hur mycket ett kök smutsas ner av daglig användning. 8 timmar tog det och fingertopparna är fortfarande lite ömma efter allt gnuggande. Dock är städning något jag tycker är ganska roligt, tiden gick konstigt nog rätt snabbt och man känner sig ganska så snäll efteråt :)

Idag var det dags för första träffen med barntimmegruppen jag ska leda i höst. 07.00 stod klockan på när jag vaknade och sängen har helt seriöst aldrig känts skönare. Jag vet, det säger jag bara och det har jag sagt många gånger men hur som helst var det tungt att gå upp. Sedan rullade förmiddagen på rätt så smärtfritt. Vill ju alltid göra perfekt ifrån mig utan någon som helst rutin men jag får vara nöjd med min insats som barntimme-fröken. Barnen är ju i gulleåldern då de fortfarande har kvar den respekt alla barn ska ha för lärare/fröknar så det känns väldgt skönt. Sångerna, böckerna, påsarna, fruktstunden med saga, allt fanns kvar sedan min tid på barntimmen. Och varför ändra på ett koncept som håller! Det var också skönt att jobba med en fullblodserfaren ledare 60+ som kan allt i sömnen. I detta fall inte på ett dåligt sätt. Den enda saken som var och kommer att bli jobbig är genusglasögonen jag olyckligtvis har fått på mig. Känner att jag blir hämmad i mina försök att vara en genusorienterad person i kontakten med barnen. Det är så lätt att bara köra på de gamla könsrollsklyschorna, att kalla alla leksaksfigurer och sagofigurer för "han", att berömma tjejerna för hur fint de gör eller hur fina kläder de har på sig och aktivera pojkarna och bara köra korta konversationer med hårdare jargong. Det blir fel hur man än vrider och gör men man får göra så gott man kan i genusdjungeln.

Sedan var det dags att åka ner i ångestträsket som handlar om jobbsökande några timmar och efter det afro power dance på Iksu som har börjat med guidade turer efter ombyggnationerna...! Tänk att Umeå har Iksu alltså! Har ni tänkt på vilken grej det är?

Ikväll hade sedan Musiksällskapet, orkestern jag spelar med i, premiär. Trodde jag skulle bli själv i första fiolen men 6 blev vi till slut! Kan bli en rolig höst. Och kanske speciellt rolig och givande när jag troligtvis ska vara konsertmästare på höstkonserten! Med solon och stämning, handskakning med dirigent och solister och allt vad det innebär!! Det är faktiskt en stor grej, många gånger låter vi nästan lika bra som symfoniorkestern har jag läst i recensioner och jag ska vara konsertmästare! Hade jag inte tagit studenten och fortfarande gått i skolan hade jag sagt "Eehh, måste fundera på saken meeen.. okej då!" Nu sätter jag ner foten och säger "Klart som korvspad att jag ska vara konsertmästare! Jag fixar det ju!" Särskilt nu när jag har mer övningstid än vad jag haft sedan jag började första klass....

Gunnel & Jag

På bilden är det jag och min låtsasmormor Gunnel. Gunnel var kyrkkaffetant när jag var liten och tydligen, det säger hon varje gång vi träffas så började allt med att jag helt sonika frågade om jag fick sitta i hennes knä. Det var en extra högtid varje gång hon var i kyrkan och lyckligtvis så bodde hon i huset bredvid vårt radhus. Då och då var jag hos henne och fikade, spelade Bingolotto med henne och hennes pojkvän eller gick dit när jag var utelåst. Hon blev som en riktig kompis som jag pratade, skrattade och skämtade med. Nu har åren gått och under de senaste åren har vi i ärlighetens namn inte setts så mycket alls. Hon har hunnit bli 86 år, lite långsammare, lite mer förvirrad men är fortfarande helt och totalt underbar. Jag har insett att jag är skyldig både henne och mig själv att ta vara på henne innan hon dör, så jag försöker hälsa på henne med jämna mellanrum nu. Gunnels enkla livsfilosofi, hennes spontanitet och förmåga att se humor i allt är så inspirerande. Jag hoppas att hon får leva länge till under villkoren att hon inte tynar bort. Då kan hon lika gärna, som hon säger själv: "Hoppa i älven".

Idag var jag och hälsade på henne och vi fikade och gick sedan och handlade tillsammans på Bubblan, hennes stammisställe. Livet stannar av på ett unikt sätt när jag är med henne. Jag märker hur motorn man har inom sig är inställd på en fart som helt enkelt är konstant lite stressad. När det tar tre gånger så lång tid att ställa fram fika och inta fikat blir man nästan frustrerad och på promenaden till affären gick jag till en början en halvmeter framför henne. Sen kom jag på mig själv, skämdes lite och det var då som lugnet infann sig. Promenaden tillbaka från affären gick istället ut på att strosa, stanna ibland och beundra molnen eller jämföra material på byxor och när vi väl var framme kände jag mig så otroligt avstressad. I vårt samhälle finns det mycket stress vi inte kan påverka men det finns tre saker vi kan påverka står det i någon bok: Hur snabbt vi äter, hur snabbt vi pratar och det som jag provade på idag, hur snabbt vi går. Prova du också!

Höst

Igår var första gången sedan början på juni som jag frös i mina Eccoskor. Då blev sommaren officiellt slut för min del i alla fall. När inte skolan börjar får man gå på andra tecken.. Nu är det alltså höst men det är inte så mycket som ändras. Jag väntar fortfarande samtal från chefer när det gäller vårdjobb. Jag sover så länge jag vill varje morgon och jag går runt och känner mig antingen rastlös/värdelös och förväntansfull/hoppfull inför framtiden. Köpte en kalender på stan igår. Har aldrig tyckt det har varit värt att använda en sådan mer än 1 1/2 månad i sträck, men mitt kommande liv kommer nog att kräva mer än bara mitt minne, hoppas jag.

För att liva upp det här inlägget litegrann delar jag med mig av en sommarbild från juli då familjen var i Hemavan och fjällvandrade. En dag tog vi kungsliften och sällan har Hemavan skådat två mer oförställda präktiga människor i en lift som jag och min syster. Och det värsta är att vi inte ens gör till oss.

Måndag

På torsdag ska jag köpa Iksu-kort och av de saker som gör mig till en ny och mer välmående människa ligger träning högt upp på listan. Ska bli grymt skönt att ta på sig sina slitna träningskläder, säga "hej" till de pigga instruktörerna som tar ens lapp och ta ut rörelserna så mycket jag kan utan att snubbla på stepbrädan eller krocka med 50+-kvinnan som snurrar åt fel håll. Jag blir alltid extra träningssugen när jag ser på friidrott av någon anledning. Den varan finns det ju mycket av these days.

Idag håller jag också tummarna för Klara som kör upp. Jag har inte alls fått veta när hon har uppkörning men något säger mig att det är idag... Hon har kämpat om möjligt mer än mig med körkortet så hon är värd sitt rosa kort nu!

Ikväll ska jag se film med mamma. Vet inte hur jag hade klarat livet efter studenten med allt inför framtiden utan mina föräldrar. De har stöttat och peppat mig även när jag bara gnällt som ett barn. Visst, de kan vara mossiga, tröga och tjatiga (subjektivt dömande av mig) men de är fortfarande de två människor som kanske skulle vara beredd att offra allra mest för min skull. Är väldigt tacksam för det.

Pyjamasdag

Ja då var klockan eftermiddag och jag är fortfarande kvar i min stora RUT-tröja och trosor med oborstade tänder. Känner hur det här med att söka jobb långsamt suger musten ur mig. Ska dock inte överdriva och säga att jag har det värre än andra, långt ifrån men jag börjar förstå andras beskrivningar av vilken psykisk terror det är att söka jobb! Det är så ovisst och utdraget och svårt! Men så inser jag ju också så fruktansvärt bortskämd man är sedan skoltiden. Någon ville alltid ha en och hörde man inte av sig så var man fortfarande efterfrågad. Nu när de inte har ringt från personlig assistent-företaget tänker jag inte "de vill säkert att man ligger på, de har kanske inte haft tid heller" utan jag tänker "nehe, gjorde jag ett så blekt intryck att de inte har ringt än vill de ändå inte ha mig.." . Men då har man ju en sån tur att man har en bror och en kompis som ligger på mig att ligga på och det tackar jag innerligast för. Nu ska jag dricka kaffe och ta en dusch. Duschen brukar göra mig till en ny människa.

21/7

Nu för alla er som undrar hur Lauryn Hill ser ut nuförtiden ska jag stilla er nyfikenhet. En lördag i juli åkte jag, min syster och mamma de 10 milen från Hemavan till Mo i rana. Det var dåligt väder och inte så folklig stämning och dessutom en lång seg väntan till kl. 00.30 då Lauryn skulle äntra scenen. Vi tog oss en fikapaus vid 21.30 med saft, nektariner och Ballerinor bland alla de hundra öldrickande norrmän som väntade på att bli festivalfulla. Komiskt värre men har man på sig två lager regnjackor, mössa och vantar på en festival och är där med sin 60-åriga mamma är det lika bra att löpa linan ut. Efter flera timmars väntan drog jag med syster och mamma längst fram och bad en liten bön att ingen skulle klämma sönder min mamma. Vi blev bekanta med ett par där den ena sa precis innan Lauryn kom in: "Står vi och väntar på en negerkärring? Ska vi verkligen göra det?" Ja, det var precis vad vi skulle och jag stod sedan fastnaglad i 2 och 1/2 timme framför den mest ägande och kraftfulla kvinna jag har sett. Det var en sån självklar pondus som jag själv skulle vilja skaffa mig när jag blir stor. Förutom det, svängde det fruktansvärt mycket och varenda krona blev värd.

Jag tror jag ska bli chef

Sorry, blir uppdatering idag istället. Igår var jag och sökte jobb som personlig assistent. Inget är klart än men lovande lät det i alla fall. Å andra sidan har jag börjat ta alla lovande utlåtanden med en näve salt. Sitter det en ivrig ungdom på ens kontor som vill ha jobb, verkar det vara lätt att låta lite för positiv.. Hur som helst blev det som tur var ingen arbetsintervju med frågor som man aldrig någonsin har formulerat ett svar på innan. Men jag fick prata med en chef och dricka kaffe. Vilken tur att jag har börjat dricka kaffe! Att tacka nej i ett sådant läge hade varit att bete sig lite mindre tillmötesgående och lite mer barnsligt. Jag kände mig heller inte särskilt nervös, jag kunde formulera mig utan att grundläggande svenska ord försvann. Men medan jag satt där på chefens kontor började jag tänka på hur orättvist allt är. Där satt han, på andra sidan av bordet och hade genom det så mycket mer frihet. Han kunde dra vilka skämt han ville och kunde vara ganska säker på positiv respons. Han kunde uttrycka det han ville säga på vilket sätt han ville. Han behövde inte bry sig om hur han klädde sig eller på hur mycket personlighet han vågade visa. Han hade ingenting att förlora. Jag hade däremot allt att förlora. Nej, jag tror jag ska bli chef.

Alla dessa...

avsked. Nu har två av de bästa människor jag vet, Sanna och Per, flyttat från Umeå och det är nu som man känner att man har tagit studenten på riktigt. På nästan alla sätt är det underbart att skolan är över. Inga fler gängsammankomster där man stilla undrar "varför umgås vi allihop tillsammans, egentligen?". Relationer med klasskompisar blir plötsligt vuxna nu, med middagar med efterrätt och samtalsämnen som flyttas från pratiga svenskalärare och MP:s sångtexter till en högre nivå. Klasskompisar som man inte hade så mycket mer gemensamt med än skolan tappar man smärtfritt kontakten med. Med de andra, de man aldrig vill släppa ur sitt liv är det bara en sak som är tråkig. Det är att man helt enkelt inte kommer att kunna ses så ofta som man vill. Och det är ju iofs inte så lite tråkigt. För mig är det också tråkigt att vinka av folk från Umeå, just för att jag ska vara kvar. Även om jag är säker på att jag gör rätt och framförallt, jag gör det jag vill när jag stannar i Umeå i höst, så börjar kompisar ett större äventyr som jag inte kommer att kunna följa med på. Men jag önskar alla lycka till, världen är redo för er! Ni får inte tro att jag är bitter, vilket har blivit ett helt omöjligt ord att övertyga med tack vare Robert Gustavsson..

Imorgon blir det uppdateringar om Magdalena Holmlunds Jobbsökande. Mitt försök att övertyga Umeå om att jag må va utan mycket erfarenhet och utbildning, men att jag trots det är en ung vuxen med potential men utan arbete vankandes omkring på Berghem, helt i onödan!

Fredag

Då hade man ätit frukost efter en morgon där jag för femtusende gången allvarligt övervägde att göra slut på Eddies liv. Eddie är den lilla spanieln som har tillhört familjen i lite drygt sju år. Jag skulle vilja diagnosticera honom som schizofren. Han skäller på saker som finns och som inte finns. Gärna på morgonen när jag vill sova. Hade behövt mycket energi idag, med både rep och spelning med Västra idrottsallén på Edge. Känns rätt opepp i nuläget men jag hoppas det blir kul till slut. Det borde bli det.

Städning

Idag ringde min redan nämnda kompis Klara och frågade om jag ville hjälpa till att städa på Rödängsskolan. Jag hade tidigare glatt meddelat att jag var väldigt tillgänglig för en sådan uppgift närhelst det behövdes. Men när jag väl blev tillfrågad, kände jag en sanning komma till mig, kanske inte en ny sanning för många eller en sanning alls för vissa men ändå: Det är skönare att inte jobba än att jobba.

Men jag tog mig i kragen och cyklade dit. Väl där, utrustad med en städvagn fick jag återigen känna hur det är att vara en av alla de som städar åt andra. Det är en väldigt intressant känsla faktiskt. Den låga status man känner och ryggen som automatiskt kröks litegrann visar verkligen på hur samhället ser på människor som städar. Alla ungdomar borde få ett städjobb under en period. Kanske som ett komplement till lumpen, samhällstjänst åt alla? =) Insikten om att man faktiskt inte är för fin eller för allmänbildad, eller för kompetent (detta kan även personer i min ålder tycka fast de står helt utan utbildning) för att städa är faktiskt grymt viktig!

Premiär!

Nu är det dags att komma över tröskeln av skrivkramp och prestationsångest när det gäller att skriva om mig själv och mitt liv på Internet. Ända sedan mellanstadiets Lunarstormtid (smeknamn: HippieNasse, varför hindrade ingen mig?!) med dagboksinlägg om strippande engelska pojkar på skoldiscot, ingående sjukdomsbeskrivningar och överdrivna läxuppgifter, har det tagit mig emot att skriva presentationer om mig själv/dagboksinlägg. Jag och min kompis Klara har också i alla år raljerat över hur fruktansvärt pretentiösa vi är och just att vara pretto i ett sånt här sammanhang är verkligen otroligt enkelt (you see, i'm already getting there).. Men jag ska ge det en chans, och blir det pretentiöst så är jag en pretentiös person och då är det bara att acceptera det. Det finns ändå några karaktärsdrag som är värre. Håll till godo!