Jag tror jag ska bli chef

Sorry, blir uppdatering idag istället. Igår var jag och sökte jobb som personlig assistent. Inget är klart än men lovande lät det i alla fall. Å andra sidan har jag börjat ta alla lovande utlåtanden med en näve salt. Sitter det en ivrig ungdom på ens kontor som vill ha jobb, verkar det vara lätt att låta lite för positiv.. Hur som helst blev det som tur var ingen arbetsintervju med frågor som man aldrig någonsin har formulerat ett svar på innan. Men jag fick prata med en chef och dricka kaffe. Vilken tur att jag har börjat dricka kaffe! Att tacka nej i ett sådant läge hade varit att bete sig lite mindre tillmötesgående och lite mer barnsligt. Jag kände mig heller inte särskilt nervös, jag kunde formulera mig utan att grundläggande svenska ord försvann. Men medan jag satt där på chefens kontor började jag tänka på hur orättvist allt är. Där satt han, på andra sidan av bordet och hade genom det så mycket mer frihet. Han kunde dra vilka skämt han ville och kunde vara ganska säker på positiv respons. Han kunde uttrycka det han ville säga på vilket sätt han ville. Han behövde inte bry sig om hur han klädde sig eller på hur mycket personlighet han vågade visa. Han hade ingenting att förlora. Jag hade däremot allt att förlora. Nej, jag tror jag ska bli chef.