Alla dessa...

avsked. Nu har två av de bästa människor jag vet, Sanna och Per, flyttat från Umeå och det är nu som man känner att man har tagit studenten på riktigt. På nästan alla sätt är det underbart att skolan är över. Inga fler gängsammankomster där man stilla undrar "varför umgås vi allihop tillsammans, egentligen?". Relationer med klasskompisar blir plötsligt vuxna nu, med middagar med efterrätt och samtalsämnen som flyttas från pratiga svenskalärare och MP:s sångtexter till en högre nivå. Klasskompisar som man inte hade så mycket mer gemensamt med än skolan tappar man smärtfritt kontakten med. Med de andra, de man aldrig vill släppa ur sitt liv är det bara en sak som är tråkig. Det är att man helt enkelt inte kommer att kunna ses så ofta som man vill. Och det är ju iofs inte så lite tråkigt. För mig är det också tråkigt att vinka av folk från Umeå, just för att jag ska vara kvar. Även om jag är säker på att jag gör rätt och framförallt, jag gör det jag vill när jag stannar i Umeå i höst, så börjar kompisar ett större äventyr som jag inte kommer att kunna följa med på. Men jag önskar alla lycka till, världen är redo för er! Ni får inte tro att jag är bitter, vilket har blivit ett helt omöjligt ord att övertyga med tack vare Robert Gustavsson..

Imorgon blir det uppdateringar om Magdalena Holmlunds Jobbsökande. Mitt försök att övertyga Umeå om att jag må va utan mycket erfarenhet och utbildning, men att jag trots det är en ung vuxen med potential men utan arbete vankandes omkring på Berghem, helt i onödan!