Jag vill inte gå på stan

Det är konstigt. Jag har inget intresse av att gå på stan längre. I och för sig har jag aldrig haft ett särskilt stort tålamod och exalterat sinnelag gentemot shopping men nu känner jag mig ungefär lika uttråkad som min pappa alltid har varit. Det tog flera år innan han fattade att Domus inte fanns längre... Den största anledningen tror jag är "klimathotet" som det så populärt heter. Jag tycker det känns så onödigt att handla nytt när jag egentligen inte behöver nåt. "Vad önskar du dig i födelsedagspresent?" "Ingeting. Jag har allt jag behöver!" Hört den förut? En föräldra-klassiker. Idag drog jag den helt på mitt eget initiativ när mamma frågade vad jag ville ha till julklapp. En sak kom jag på: kokbok. Sen kanske jag fått en överdos av varor av alla dess slag genom Maxi, vad vet jag? Man skulle ju kunna tänka att med alla pengar jag tjänat i höst borde jag göra av med lite mer än förut. Men icket. Är snålare än någonsin. Eller så håller jag på att bli mitt riktiga jag. En tjej som inte gillar att gå på stan helt enkelt. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Kvällsfunderingar

Nämen hörrni, jag tror jag sticker till Uppsala ändå.

Besvikelse är när man försent upptäcker att man hade kunnat fått dansa salsa med en latinare.

Det finns stora chanser till mysig julkänsla det här året.

Livet har aldrig varit bättre. Är så tacksam för alla fina människor jag får träffa och dom jag redan haft länge.

Sicpersoner är vi alla "normala"

Det vackra konstverket ni ser på kort är ett brev som är värt namnet från kompis Elin i Luxemburg. Jag är ingen kreativ person själv men det är kul att känna människor som är det. Livet skulle vara tråkigt utan färg. Andra bilden är tagen idag på en toalett i Stadskyrkan. Framför den spegeln har jag och en annan Elin många gånger stått och kommit på de allra roligaste ansiktena.

Igår var det föreläsning om Homo/bi/trans på tjejgruppen. Hon som snackade var en gammal klasskompis till mig som har gått en skolinformationsutbildning i RFSL:s regi. Mycket intressant och viktigt. Man märker hur många frågor man har. Tyvärr är det brist på forum att ställa dem i. Vi fick lära oss att när det gäller bisexualitet så skiljer man på att kunna bli känslomässigt attraherad av en annan människa och lust att ha sex med en annan människa. Det finns alltså många olika kombinationer av bisexualitet. Det kan vara tillexempel vara att en tjej kan bli känslomässigt attraherad av både killar och tjejer, men bara vilja ha sex med tjejer. Något jag aldrig hade hört förut. Sedan tog vår föreläsare upp en annan mycket intressant grej. Det finns ett begrepp en person kan stämma in på och det är "sicperson". En sicperson är mån om att passa in i de förväntningar som finns på det kön han/hon tillhör. En transperson är å andra sidan en person som överskrider dessa förväntningar. Det är roligt när det "normala" också får ett begrepp. För i sanningens namn är ju de allra flesta sicpersoner men finns det ett sådant begrepp vänder man på "normalt" och "onormalt" och det är alltid nyttigt. Är en sicperson "naturligare" än en transperson?

Frågan

Att bo kvar i Umeå, eller att inte bo kvar i Umeå, det är frågan. Ett vik på 50% som församlingsassistent i Stadsförsamlingen, lockar det? Ja. Lockar det att flytta hemifrån? Ja. Lockar det att spela i Musiksällskapet? Ja. Lockar det att röra på sig? Ja. Jag har absolut ingen aning om hur jag ska välja. Det finns fler fördelar med att vara kvar i Umeå har jag kommit fram till. Magkänslan säger ofta Umeå. Men jag vet inte om det är tryggheten som är den största övervägande faktorn att bo kvar. Samtidigt vill jag inte flytta för att jag känner mig stressad för att man ska flytta heller. Shit vad svårt det blev. Tillbringade en heldag med min tjejgruppskollega Maria idag och det fick mig verkligen att börja fundera över våren. Jag trivs så bra här! Det finns så många bra människor här! Jag vet ju inte vad jag får i Uppsala. Det kan bli underbart och så kan det bara bli onödigt fel också.

Sjökor och stekare

Laserdome igår med symfoniorkestern var bland det roligaste jag gjort, alla kategorier... Jag trivdes som fisken i vattnet med ett vapen och fiender att skjuta på! :) Höll på att vinna alltihopa och få "Sjöko-reflexen" men det sket sig i slutet...

Bloggoperan jag är med och spelar i heter ju Sjökor och stekare och är mycket på temat kärlek och relationer. Sådant som ungdomar funderar på. Det centrala i det funderandet är att människor och sjökor skiljer sig så mycket åt att det inte ens är någon idé att de försöker fungera ihop. Och med människor menar man män och med sjökor menar man kvinnor. Är inte det lite konstigt år 2007? Dels att man liknar män med människor liksom... Men också, är det verkligen fortfarande diskussioner om att killar och tjejer är så olika att man nästan skulle kunna kalla dem för helt olika varelser? Är inte det lite 90-tal? Har vi kommit så kort bit på vägen?

Den viljestarka kroppen

Ibland, rätt ofta får jag en känsla av att jag borde göra en sak. Det som då kan bli problemet är att jag kan inte göra den för att det går inte! Det är alltså helt fysiskt omöjligt att genomföra för hela kroppen vägrar att lyda huvudet. Detta inträffar ofta när det gäller fiolövning. Om min kropp vill sitta framför datorn/tv:n istället så gör den det och det är bara att ge upp övertalningsförsöken. Så känns det just nu och det är en rätt skön känsla när man ger efter för sig själv och säger "Okej, Magdalena. För den här gången."

Det som är allra jobbigast med den här tiden på året är transportproblemen som uppstår. Visst, man kan fortfarande cykla i nästan de allra flesta väder men som ovanstående stycke tyder på kan min kropp även vägra att genomföra en blåsig, lång cykeltur på spårig is.

Den här veckan är exakt hur tjock som helst, men kommer helt garanterat att bli väldigt intressant och rolig. Det är bl.a. föreställningar, studioinspelning, maxi, RUT-ledarutbildning och intressanta möten...

Min duktiga RUT-tjejer (tjejgruppen) har samlat in 5400 till Fistulasjukhuset för könsstympade kvinnor! Höll ett riktigt brandtal om könsstympning i kyrkan innan den andra och sista fikaförsäljningen och jag tror att det kan ha fått igång generositeten litegrann. Det kan ofta bli lite för snällt och slätstruket när man pratar om ändamål att ge pengar till i kyrkan tycker jag, så jag samlade ihop lite mod och berättade hur könsstympning förstör kvinnors liv. Helt i onödan.

Förmiddagarna som ger mig ångest

Det är underligt hur förmiddagar kan bli. Idag vaknade jag kvart i tio, eller rättare sagt - jag ställde klockan på kvart i tio trots att jag somnade närmare halv tre (varför?). Sedan åt jag frukost och la mig i soffan framför teven. Först blev det två lovsångsklassiker från Pingstkyrkan i Karlstad och sedan gammal inspelning av Babben o co. När det var slut tog Fab 5 vid. De är verkligen jätteroliga. Verkligen min humor. Vad tror ni hände sen? Jo, Idol-reprisen tog vid och den kände jag mig också dragen till att se. När alla programmen var sedda och klara var klockan kvart i ett. Då hade en hel förmiddag gått åt utan att jag hade övat någonting för sedan skulle jag fika med Lisa och genrepa och spela konsert. Ni tänker kanske nu "Men Magdalena, du kan behöva koppla av. Du har ju så mycket just nu!" Ja, det kanske jag har men söndagförmiddagar som spenderas hemma får jag verkligen ångest av! Teven fångar in mig och håller mig hårt hårt i sitt grepp. Jag kan inte komma mig för att göra någonting och timmarna bara går. Det är inte en avslappning som gör mig avslappnad. Massage är en sådan grej däremot. Men jag kan inte komma ihåg senast någon masserade mig... Så om någon nu, kanske mot förmodan spontant kommer att vilja massera mig kommer det att tyda på att den personen läst min blogg, och det blir ju spännande att se.

Imorgon är det barntimmen för första gången på tre veckor. De ska pyssla Fars-dagkort och min kära kollega föreslog en lite sämre grej gällande det - att de skulle måla en mall av en bil till kort. På tok för stereotypt i mina ögon men jag drar mig verkligen för att ta upp sådana där saker numera. Det känns direkt som att man målar in sig i ett hörn. Man är väl lite skadad efter alla "skämt" om att man skulle vara rabiat eller arg. Orättvist är ordet. Och är det inte också rätt självklart att alla pappor inte har bilar som intresse?

Ikväll var det trevlig konsert i Stadskyrkan. Körmusik kan verkligen vara en sån njutning ibland. Och jag älskar att spela med sordin. Men nog om det. Nu ska jag gå upp till min ångestvåning (jag tänker under inga omständigheter berätta hur länge sedan det var jag städade den) som är så stökig så man mår dåligt och läsa "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl. Tänk om fler killar var lika modiga som han!

Så hade man varit på sin första arbetsdag själv på Ica maxi. Självklart blev det lite strul. Det största var kanske de 39 mjölk jag slog in istället för 3.. Men alla kunder utom en hade tålamod med mig. Idag har jag dock träningsvärk i ryggen och tackade också nej till att jobba 8-15 idag. Jag har faktiskt ingen skyldighet att jobba där så fort de säger till. Inga papper är påskrivna och jag har inte kniven på strupen för att tjäna pengar heller.. Sen har jag också kommit på att jag faktiskt inte har någon skyldighet att gå på dejt heller, bara för att nån annan vill det. Dessutom är det ju kanske schysstast att inte inge några förhoppningar.

Dagarna i Uppsala var livskvalité både för min syster och för mig (kanske ännu lite mer för henne...). Uppsala är så fint och caféerna är så mysiga och min Elisabet bor där. Tre av de största anledningar till att flytta dit. På tisdagkvällen var vi på teater. Filiipa Bark och döden. Filippa Bark är karaktären som har varit med i "Robins" på teve och i Melodifestivalen. Hon har några oslagbara citat: "Jag får spela mig själv som vanligt" "Dom tar ens glasögon och sätter på dom på dom" och många fler. Kul med teater, det borde man gå mer på.