Förmiddagarna som ger mig ångest

Det är underligt hur förmiddagar kan bli. Idag vaknade jag kvart i tio, eller rättare sagt - jag ställde klockan på kvart i tio trots att jag somnade närmare halv tre (varför?). Sedan åt jag frukost och la mig i soffan framför teven. Först blev det två lovsångsklassiker från Pingstkyrkan i Karlstad och sedan gammal inspelning av Babben o co. När det var slut tog Fab 5 vid. De är verkligen jätteroliga. Verkligen min humor. Vad tror ni hände sen? Jo, Idol-reprisen tog vid och den kände jag mig också dragen till att se. När alla programmen var sedda och klara var klockan kvart i ett. Då hade en hel förmiddag gått åt utan att jag hade övat någonting för sedan skulle jag fika med Lisa och genrepa och spela konsert. Ni tänker kanske nu "Men Magdalena, du kan behöva koppla av. Du har ju så mycket just nu!" Ja, det kanske jag har men söndagförmiddagar som spenderas hemma får jag verkligen ångest av! Teven fångar in mig och håller mig hårt hårt i sitt grepp. Jag kan inte komma mig för att göra någonting och timmarna bara går. Det är inte en avslappning som gör mig avslappnad. Massage är en sådan grej däremot. Men jag kan inte komma ihåg senast någon masserade mig... Så om någon nu, kanske mot förmodan spontant kommer att vilja massera mig kommer det att tyda på att den personen läst min blogg, och det blir ju spännande att se.

Imorgon är det barntimmen för första gången på tre veckor. De ska pyssla Fars-dagkort och min kära kollega föreslog en lite sämre grej gällande det - att de skulle måla en mall av en bil till kort. På tok för stereotypt i mina ögon men jag drar mig verkligen för att ta upp sådana där saker numera. Det känns direkt som att man målar in sig i ett hörn. Man är väl lite skadad efter alla "skämt" om att man skulle vara rabiat eller arg. Orättvist är ordet. Och är det inte också rätt självklart att alla pappor inte har bilar som intresse?

Ikväll var det trevlig konsert i Stadskyrkan. Körmusik kan verkligen vara en sån njutning ibland. Och jag älskar att spela med sordin. Men nog om det. Nu ska jag gå upp till min ångestvåning (jag tänker under inga omständigheter berätta hur länge sedan det var jag städade den) som är så stökig så man mår dåligt och läsa "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl. Tänk om fler killar var lika modiga som han!