Gunnel & Jag

På bilden är det jag och min låtsasmormor Gunnel. Gunnel var kyrkkaffetant när jag var liten och tydligen, det säger hon varje gång vi träffas så började allt med att jag helt sonika frågade om jag fick sitta i hennes knä. Det var en extra högtid varje gång hon var i kyrkan och lyckligtvis så bodde hon i huset bredvid vårt radhus. Då och då var jag hos henne och fikade, spelade Bingolotto med henne och hennes pojkvän eller gick dit när jag var utelåst. Hon blev som en riktig kompis som jag pratade, skrattade och skämtade med. Nu har åren gått och under de senaste åren har vi i ärlighetens namn inte setts så mycket alls. Hon har hunnit bli 86 år, lite långsammare, lite mer förvirrad men är fortfarande helt och totalt underbar. Jag har insett att jag är skyldig både henne och mig själv att ta vara på henne innan hon dör, så jag försöker hälsa på henne med jämna mellanrum nu. Gunnels enkla livsfilosofi, hennes spontanitet och förmåga att se humor i allt är så inspirerande. Jag hoppas att hon får leva länge till under villkoren att hon inte tynar bort. Då kan hon lika gärna, som hon säger själv: "Hoppa i älven".

Idag var jag och hälsade på henne och vi fikade och gick sedan och handlade tillsammans på Bubblan, hennes stammisställe. Livet stannar av på ett unikt sätt när jag är med henne. Jag märker hur motorn man har inom sig är inställd på en fart som helt enkelt är konstant lite stressad. När det tar tre gånger så lång tid att ställa fram fika och inta fikat blir man nästan frustrerad och på promenaden till affären gick jag till en början en halvmeter framför henne. Sen kom jag på mig själv, skämdes lite och det var då som lugnet infann sig. Promenaden tillbaka från affären gick istället ut på att strosa, stanna ibland och beundra molnen eller jämföra material på byxor och när vi väl var framme kände jag mig så otroligt avstressad. I vårt samhälle finns det mycket stress vi inte kan påverka men det finns tre saker vi kan påverka står det i någon bok: Hur snabbt vi äter, hur snabbt vi pratar och det som jag provade på idag, hur snabbt vi går. Prova du också!

Höst

Igår var första gången sedan början på juni som jag frös i mina Eccoskor. Då blev sommaren officiellt slut för min del i alla fall. När inte skolan börjar får man gå på andra tecken.. Nu är det alltså höst men det är inte så mycket som ändras. Jag väntar fortfarande samtal från chefer när det gäller vårdjobb. Jag sover så länge jag vill varje morgon och jag går runt och känner mig antingen rastlös/värdelös och förväntansfull/hoppfull inför framtiden. Köpte en kalender på stan igår. Har aldrig tyckt det har varit värt att använda en sådan mer än 1 1/2 månad i sträck, men mitt kommande liv kommer nog att kräva mer än bara mitt minne, hoppas jag.

För att liva upp det här inlägget litegrann delar jag med mig av en sommarbild från juli då familjen var i Hemavan och fjällvandrade. En dag tog vi kungsliften och sällan har Hemavan skådat två mer oförställda präktiga människor i en lift som jag och min syster. Och det värsta är att vi inte ens gör till oss.

Måndag

På torsdag ska jag köpa Iksu-kort och av de saker som gör mig till en ny och mer välmående människa ligger träning högt upp på listan. Ska bli grymt skönt att ta på sig sina slitna träningskläder, säga "hej" till de pigga instruktörerna som tar ens lapp och ta ut rörelserna så mycket jag kan utan att snubbla på stepbrädan eller krocka med 50+-kvinnan som snurrar åt fel håll. Jag blir alltid extra träningssugen när jag ser på friidrott av någon anledning. Den varan finns det ju mycket av these days.

Idag håller jag också tummarna för Klara som kör upp. Jag har inte alls fått veta när hon har uppkörning men något säger mig att det är idag... Hon har kämpat om möjligt mer än mig med körkortet så hon är värd sitt rosa kort nu!

Ikväll ska jag se film med mamma. Vet inte hur jag hade klarat livet efter studenten med allt inför framtiden utan mina föräldrar. De har stöttat och peppat mig även när jag bara gnällt som ett barn. Visst, de kan vara mossiga, tröga och tjatiga (subjektivt dömande av mig) men de är fortfarande de två människor som kanske skulle vara beredd att offra allra mest för min skull. Är väldigt tacksam för det.

Pyjamasdag

Ja då var klockan eftermiddag och jag är fortfarande kvar i min stora RUT-tröja och trosor med oborstade tänder. Känner hur det här med att söka jobb långsamt suger musten ur mig. Ska dock inte överdriva och säga att jag har det värre än andra, långt ifrån men jag börjar förstå andras beskrivningar av vilken psykisk terror det är att söka jobb! Det är så ovisst och utdraget och svårt! Men så inser jag ju också så fruktansvärt bortskämd man är sedan skoltiden. Någon ville alltid ha en och hörde man inte av sig så var man fortfarande efterfrågad. Nu när de inte har ringt från personlig assistent-företaget tänker jag inte "de vill säkert att man ligger på, de har kanske inte haft tid heller" utan jag tänker "nehe, gjorde jag ett så blekt intryck att de inte har ringt än vill de ändå inte ha mig.." . Men då har man ju en sån tur att man har en bror och en kompis som ligger på mig att ligga på och det tackar jag innerligast för. Nu ska jag dricka kaffe och ta en dusch. Duschen brukar göra mig till en ny människa.

21/7

Nu för alla er som undrar hur Lauryn Hill ser ut nuförtiden ska jag stilla er nyfikenhet. En lördag i juli åkte jag, min syster och mamma de 10 milen från Hemavan till Mo i rana. Det var dåligt väder och inte så folklig stämning och dessutom en lång seg väntan till kl. 00.30 då Lauryn skulle äntra scenen. Vi tog oss en fikapaus vid 21.30 med saft, nektariner och Ballerinor bland alla de hundra öldrickande norrmän som väntade på att bli festivalfulla. Komiskt värre men har man på sig två lager regnjackor, mössa och vantar på en festival och är där med sin 60-åriga mamma är det lika bra att löpa linan ut. Efter flera timmars väntan drog jag med syster och mamma längst fram och bad en liten bön att ingen skulle klämma sönder min mamma. Vi blev bekanta med ett par där den ena sa precis innan Lauryn kom in: "Står vi och väntar på en negerkärring? Ska vi verkligen göra det?" Ja, det var precis vad vi skulle och jag stod sedan fastnaglad i 2 och 1/2 timme framför den mest ägande och kraftfulla kvinna jag har sett. Det var en sån självklar pondus som jag själv skulle vilja skaffa mig när jag blir stor. Förutom det, svängde det fruktansvärt mycket och varenda krona blev värd.

Jag tror jag ska bli chef

Sorry, blir uppdatering idag istället. Igår var jag och sökte jobb som personlig assistent. Inget är klart än men lovande lät det i alla fall. Å andra sidan har jag börjat ta alla lovande utlåtanden med en näve salt. Sitter det en ivrig ungdom på ens kontor som vill ha jobb, verkar det vara lätt att låta lite för positiv.. Hur som helst blev det som tur var ingen arbetsintervju med frågor som man aldrig någonsin har formulerat ett svar på innan. Men jag fick prata med en chef och dricka kaffe. Vilken tur att jag har börjat dricka kaffe! Att tacka nej i ett sådant läge hade varit att bete sig lite mindre tillmötesgående och lite mer barnsligt. Jag kände mig heller inte särskilt nervös, jag kunde formulera mig utan att grundläggande svenska ord försvann. Men medan jag satt där på chefens kontor började jag tänka på hur orättvist allt är. Där satt han, på andra sidan av bordet och hade genom det så mycket mer frihet. Han kunde dra vilka skämt han ville och kunde vara ganska säker på positiv respons. Han kunde uttrycka det han ville säga på vilket sätt han ville. Han behövde inte bry sig om hur han klädde sig eller på hur mycket personlighet han vågade visa. Han hade ingenting att förlora. Jag hade däremot allt att förlora. Nej, jag tror jag ska bli chef.

Alla dessa...

avsked. Nu har två av de bästa människor jag vet, Sanna och Per, flyttat från Umeå och det är nu som man känner att man har tagit studenten på riktigt. På nästan alla sätt är det underbart att skolan är över. Inga fler gängsammankomster där man stilla undrar "varför umgås vi allihop tillsammans, egentligen?". Relationer med klasskompisar blir plötsligt vuxna nu, med middagar med efterrätt och samtalsämnen som flyttas från pratiga svenskalärare och MP:s sångtexter till en högre nivå. Klasskompisar som man inte hade så mycket mer gemensamt med än skolan tappar man smärtfritt kontakten med. Med de andra, de man aldrig vill släppa ur sitt liv är det bara en sak som är tråkig. Det är att man helt enkelt inte kommer att kunna ses så ofta som man vill. Och det är ju iofs inte så lite tråkigt. För mig är det också tråkigt att vinka av folk från Umeå, just för att jag ska vara kvar. Även om jag är säker på att jag gör rätt och framförallt, jag gör det jag vill när jag stannar i Umeå i höst, så börjar kompisar ett större äventyr som jag inte kommer att kunna följa med på. Men jag önskar alla lycka till, världen är redo för er! Ni får inte tro att jag är bitter, vilket har blivit ett helt omöjligt ord att övertyga med tack vare Robert Gustavsson..

Imorgon blir det uppdateringar om Magdalena Holmlunds Jobbsökande. Mitt försök att övertyga Umeå om att jag må va utan mycket erfarenhet och utbildning, men att jag trots det är en ung vuxen med potential men utan arbete vankandes omkring på Berghem, helt i onödan!

Fredag

Då hade man ätit frukost efter en morgon där jag för femtusende gången allvarligt övervägde att göra slut på Eddies liv. Eddie är den lilla spanieln som har tillhört familjen i lite drygt sju år. Jag skulle vilja diagnosticera honom som schizofren. Han skäller på saker som finns och som inte finns. Gärna på morgonen när jag vill sova. Hade behövt mycket energi idag, med både rep och spelning med Västra idrottsallén på Edge. Känns rätt opepp i nuläget men jag hoppas det blir kul till slut. Det borde bli det.

Städning

Idag ringde min redan nämnda kompis Klara och frågade om jag ville hjälpa till att städa på Rödängsskolan. Jag hade tidigare glatt meddelat att jag var väldigt tillgänglig för en sådan uppgift närhelst det behövdes. Men när jag väl blev tillfrågad, kände jag en sanning komma till mig, kanske inte en ny sanning för många eller en sanning alls för vissa men ändå: Det är skönare att inte jobba än att jobba.

Men jag tog mig i kragen och cyklade dit. Väl där, utrustad med en städvagn fick jag återigen känna hur det är att vara en av alla de som städar åt andra. Det är en väldigt intressant känsla faktiskt. Den låga status man känner och ryggen som automatiskt kröks litegrann visar verkligen på hur samhället ser på människor som städar. Alla ungdomar borde få ett städjobb under en period. Kanske som ett komplement till lumpen, samhällstjänst åt alla? =) Insikten om att man faktiskt inte är för fin eller för allmänbildad, eller för kompetent (detta kan även personer i min ålder tycka fast de står helt utan utbildning) för att städa är faktiskt grymt viktig!

Premiär!

Nu är det dags att komma över tröskeln av skrivkramp och prestationsångest när det gäller att skriva om mig själv och mitt liv på Internet. Ända sedan mellanstadiets Lunarstormtid (smeknamn: HippieNasse, varför hindrade ingen mig?!) med dagboksinlägg om strippande engelska pojkar på skoldiscot, ingående sjukdomsbeskrivningar och överdrivna läxuppgifter, har det tagit mig emot att skriva presentationer om mig själv/dagboksinlägg. Jag och min kompis Klara har också i alla år raljerat över hur fruktansvärt pretentiösa vi är och just att vara pretto i ett sånt här sammanhang är verkligen otroligt enkelt (you see, i'm already getting there).. Men jag ska ge det en chans, och blir det pretentiöst så är jag en pretentiös person och då är det bara att acceptera det. Det finns ändå några karaktärsdrag som är värre. Håll till godo!