Cykelklant och bryggidyll

Jag vet inte om det är vanligt, men jag blir verkligen ofta tillrättavisad när jag cyklar av andra cyklister. Visst, jag kan ofta cykla som en sådan cyklist jag själv gnisslar tänder åt när jag kör bil, lite reclaim-the-street-cykling. Men på senare tid har jag verkligen försökt ta åt mig av kritiken och börja vifta när jag svänger och såna grejer. Det var tydligen inte nog för en annan sur tant (ja, det är nästan bara medelålders/gamla tanter som säger åt mig) tyckte idag igen att jag cyklade som en klant. Jag har länge tänkt att "jag kan väl inte vara sämre än nån annan", men nu börjar jag ju undra. Eller så ser jag ut som en sån man kan fräsa åt. Det är oxå intressant hur snabbt dessa människor får mål i mun. Jag har inte en rapp käft, så jag fattar inte hur man bara kan får ur sig en harang utan betänketid. De verkar heller inte vara inne i tankar som avbryts av ett störande moment (jag), utan mer på sin vakt. Och varför är det så många äldre kvinnor? Jag vill inte ursäkta mitt eget beteende, men de verkar vara så bittra. Och efter att ha läst Bitterfittan har jag ju fattat att jag oxå är det, med hög risk att få "rynkig panna i förtid" - citat LärarKarin. Men jag skulle inte vilja växa upp och bli så besviken över livsvalen, äktenskapet eller vad det nu kan vara, att jag med gäll röst gnäller på någon som är cyklar på fel sida. Vad göra? Ja, läsa på bryggor tror jag är en bra början. Det började jag med i veckan.

Jag var med i en "art-survey" på bryggan idag. Två unga människor från USA var i Sverige genom en kristen organisation som höll på att göra en undersökning bland svenskar om spiritualitet och andlighet. Det utvecklades till ett fint samtal om tro och tvivel. Och jag fick flash-backs till när jag var i USA 06 och varför jag efter den bestämde mig för att någon gång bo i det landet - det är så otroligt lätt att prata med dem! Ibland får man känslan av mycket snack och lite annat, men tacka vet jag det före människor som snålar med respons, de blir jag alltid skeptiska mot.